Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Goethe på Dornburg. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE PÅ DORNBURG
547
Skriften. Håll fast vid detta!» Därefter
räckte han, synbart upprörd, Sckell
handen och önskade honom god morgon.
Goethes huvudsakliga studium på
Dornburg var botaniken.
Han skriver i ett brev till Zelter, att
han i femtio år har varit
»naturbetraktelsen» lidelsefullt hängiven, och i ett
annat brev till samme vän skriver han:
»Jag är ännu sysselsatt på det gamla
Dornburg, företrädesvis med botaniska
studier. En rik blomsterträdgård och
vinrankor, som överflöda av druvor,
omge mig överallt och frammana hos mig
den gamla fastrotade kärleken.
Grundliga tankar är en skatt, som växer till i
stillheten och binder nya intressen vid
gamla; på dem lever jag nu, utan att
kunna få slut på ens den minsta del
därav. Ty allt äkta levande växer till
alltjämt.»
Till Knebel skriver han:
»Egentligen var botaniken min
huvudsakliga sysselsättning, och slutligen
också vinodlingen.»
Med dennas förbättring sysselsatte
han sig mycket, studerade vad de
nyaste naturforskare hade att säga därom,
och sammanliknade deras metoder med
vad han hade för ögonen.
Vid läsandet av de brev Goethe
skrev från Dornburg får man en känsla
av att han har känt sig mycket lycklig
där. Han skriver till Zelter:
»Här är inte fråga om, huruvida man
är glad eller vill vara det. Allt är
muntert, glatt, förståndigt, vackert,
vidsträckt och dock överskådligt.»
Och i ett brev till Soret:
»Hela omgivningen gör intryck av
något outsägligt angenämt och en
fullkomligt harmonisk tillvaro, som för varje
ögonblick skänker en känslan av att
det egentligen icke skulle finnas någon
sorg till här i världen.»
Till Knebel skriver han:
»Alltså sitter jag här på denna gamla
klippborg, väckt av den uppgående
solen, och sökande ro med den nedgående,
dagen igenom i en till det löjliga
gränsande arbetsiver.»
»Det är lönande att erfara att av det
myckna jag har nedskrivit här i
dagsljuset och i fria luften, återklingar både
det ena och det andra av goda andar.»
På ett annat ställe skriver han till
Meyer:
»Mitt uppehåll här blir mig kärare
och hälsosammare för varje dag. Många
olika sysselsättningar fortsättas, och
andra ha på sista tiden tillkommit, så
att det förefaller mig själv komiskt med
vilken lidelse jag de sista åtta dagarna
har kastat mig över studiet av
vinodlingen, som det nu är så mycket tal om.
Naturen har det härliga med sig, att
när man går den in på livet, den
beständigt utvecklar sig, beständigt synes
vara ny, fastän den är den gamla,
beständigt förefaller djupare, fastän den
alltid förblir densamma.»
Här på Dornburg levde han i ostörd
frid, njutande som en ungdom av vilan
i naturen, i harmoni med sig själv och
hela världen. Tidningar läste han —
som förr är nämnt — föga, och han
tog inte reda på, vad hans antagonister
hade att säga om honom. Därom
uttalar han sig i ett brev till Zelter: »Att
inte taga någon som helst notis om vad
som sker emot mig må vara mig tillåtet
i ålderdomen liksom i ungdomen.»
Han skulle ha kunnat stanna på
Dorn-burg mycket länge, kanske alltid, men
hans plikter gent emot den nya
hertigen kallade honom tillbaka till Weimar.
Den ii september 1828 lämnade han
Dornburg. Eckerman skriver, att samma
dag klockan två kom Goethe tillbaka
till Weimar, frisk och sund och mycket
solbränd. Vid middagen, som intogs i
ett rum, där dörrarna till trädgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
