Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lars Hjortsberg. En förstudie. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
operans seen, där han, ett io:årigt barn,
varit med vid invigningsföreställningen,
sade han 60 år senare sina sista ord.
Vid detta tillfälle visade han sig i en
mosig och gemytlig fyllbults skepelse.
Ville man försöka vara kvick kunde man
säga, att han inte var den ende, som
börjat som en liten ängel och slutat som
en gammal suput. Det är ändå med
blan-dadekänslor, man förnimmer, att vår störste
skådespelare gav sin sista seen i en
obetydlig roll i ett obetydligt stycke.
De som fingo övertaga hans roller
när han drog sig tillbaka 1834 eller nu,
när han på allvar var borta, de hade
svårt att vinna erkännande — minnet
av föregångaren stod dem i vägen. I
en teaterintresserad samtidas anteckningar
återkomma om deras spel flerstädes
uttrycken »Hjortsberg saknades», »vilken
skillnad mot Hjortsberg». Fredrik
Kin-mansson upptog faderns roll i Tretti år
av en spelares levnad, skomakaren i
Damas m. fl. Lars Kinmansson övertog
Orgon, Polykarpus, Vinberg, Gordon,
Orest i Iphigenia II, Fredrik den store
i Felsheims husar (Kammarpagerna
återupptogs ej), Karl Hjortsberg spelade
Mascarille, mäster Nadel m. fl. — han
säges i sina bästa ögonblick kunna påminna
något om fadern, eljes var ingen
jämförelse lämplig. Sevelin försökte sig som
Klingsberg d. ä., Svensson som Miller,
Blomqvist och Wennbom som Philibert
d. ä., Hyckert som Kapten Puff, Figaro
(i De båda Figaro av Martelly),
Nikolaus Storck och förvandlingskonstnären i
Man gör så gott man kan . . . Scheva
slutligen utfördes ett par gånger av Jolin
1846, då han var nybörjare och
naturligtvis ej förmådde uppbära en så
betungande uppgift.
Utan tvivel bäst bevarades den
Hjorts-bergska traditionen av Torsslow, den
ende av det yngre släktledet som kunde
göra anspråk på att bli nämnd som den
gamles medtävlare, både genom sin
skapande fantasi och genom sin talangs
mångsidighet, genom sin förmåga att
liksom Hjortsberg vara »alltid ny och aldrig
sig lik».
På sina porträtt är Lars Hjortsberg en
gammal herre med grå lockar, i
Schillerkrage och slängkappan draperad över
skuldran eller uppsträckt i frack och
med Karl XIII:s orden i brett band om
halsen. Han har det muntra och
vänliga ansiktsuttryck som Beskow talar om
som hans vanliga. Blicken är full av
eld och intelligens.
Hans konst var ungdom, sprudlande
livskraft och livsenergi, solsken och
skämtlynne med en bottensats av djup känsla
och allvar. Han hade smakat lyckan
att lyckas, han hade till slut fått se, hur
onda makter lura på den av medgång
bortskämde. Han ha.de sett tiderna
förvandlas, och han liksom andra hade väl
ock varit underkastad förvandlingens lag.
I en ansökan till konungen vid sitt
avskedstagande yttrar han:
11 det fack jag tillhört står jag numera
ensam kvar från svenska scenens glada
barndomsdagar, väl med spillda krafter men rik på
minnen av den förflutna tiden och av kärlek
till den konst, som jag med varmaste
tillgivenhet älskat och aldrig skall upphöra att älska.»
2—Ord och Bild, 25:e årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
