Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
Av CARL G. LAURIN
TT EN FAR förskjuter sin
RwVaI son och ännu hellre sin dotter
|^yjv| hör till de vanligare motiven
Vs^SSLJ på teatern. Vi minnas ju från
»Ära» gamle pappa Heineckes förargade
och häpna tonfall, då han sade: Skall
jag ej få förbanna min egen dotter?
Men att förbanna eller förneka sina
dagars upphov anses även pä teatern som
en särdeles allvarlig sak, liksom
föräldra-mord är värre än barnamord, om också
bägge helst böra undvikas. Horatius
ansåg, att hans generation var sämre än
dess fäder och att dess efterkommande
skulle bli ännu sämre. Vi måste
verkligen nu efter tvåtusen år vara ganska
hiskliga. De pjäser, som förbjödos som
osedliga av censuren, som i Danmark
Hjalmar Bergströms Karen Borneman,
neka nutidens unga flickor att se för att
ej få dygd upp till halsen. Hela
åttiotalets och dess efterföljares
indignationslitteratur med sociala eller moraliska
kräftskador förefaller vår tids ungdom
alltför moraliserande.
Ett stycke som HJALMAR
BERGSTRÖMS Prövodageii gör emellertid i sin
realistiska omständlighet, med
verkligheten något arrangerad, på mig samma
sorts behagliga intryck som författarens
landsman Axel Helsteds borgerliga,
solitt målade interiörer.
En fattig, ärelysten jur. stud. blir
bjuden på fest till en generalska. Där
råkar han den flicka han helst ville träffa,
men han blir samtidigt bjuden te av den,
som den fåfänge ynglingen minst gärna
ville se här, sin egen far, som sköter
en vaktmästares anspråkslösa men nyttiga
syssla. Den hygglige gubben blir så
altererad över detta möte, att han
fät-ett slaganfall. Den unge mannen begår
då den psykologiskt åtminstone
svårförklarliga synden att ej låtsa om, att den
livsfarligt insjuknade var hans far. Men
han är tvungen till detta, ty eljes skulle
det ej blivit någon pjäs av. Fadern dör,
och sonen reser, gripen av blygsel till
Amerika. Huruvida detta var det rätta
landet att lära sig aktning för sina
föräldrar torde vara osäkert. Samma dag
han gav sig av hade, omedelbart sedan
han tagit avsked av sin vän, denne på
sitt kontor tillgripit en större
penningsumma. Vännen lät misstankarna falla
på den avvikne. Efter tjugu år
återvände denne, och då han fär veta, att
han hela tiden ansetts för tjuv i stället
för vännen, som genom energiskt arbete
för frigivna fångar själv sökt friköpa sig
från sina samvetskval, anser han sig
kvitt och blir gift med den brottsliges
syster, som hela tiden väntat på honom.
Är det »humanitärt pjåsk» att anse, att
tio år varit lagom preskriptionstid, tänkte
man, då man såg på Erna — fru
Raphael — så mager och lidande samt
med ett par silverstrån i sitt vackra hår.
Ett franskt klassiskt program, MUSSETS
Osvuret år bäst och MOLIÉRES De
löjliga preciöserna, spelades i höst på
Dramatiska teatern.
I juni 1848 beredde sig det parisiska
proletariatet på att använda sig av det
som George Sand kallar »folkets
heligaste rättighet», upproret, och dagen före
det stora blodbadets utbrott gavs pre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
