Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 127
Framgången av en repris av ett
skådespel kan bero på bra olika saker,
ibland på att pjäsen visar sig icke vara
gammalmodig, ibland på att den är så
gammalmodig, att den just därför blir
rolig. »Kærlighedens Komedie» och
Blommor i drivbäiik äro bra olika, och
bägge dessa två barn av 1862 intressera
oss. At det första skratta vi litet
generat med tanken på vår ömklighet, åt
det senare stycket litet överlägset, vid
tanken på att vårt Nordiska kompani är
större än sextiotalets Leja och att —
så tycka vi åtminstone — våra damer
äro vackrare kammade än som brukades
under den tid, då Karl XV granskade
dem med kännarmin. Det blir alldeles
orättvist att säga: »jaså, voro
människorna så menlösa 1862?» Ibsen var ej
så oskuldsfull och saknade ej en viss
skepsis. Dessutom, konsten och
litteraturen kunna skilja sig mycket från sina
samtida. Ej får man av ett sockersött
älskande par, som på en fransk gravyr
från 1794 gråter över en död
kanariefågel, tro att parisarna inte tålde se
blod. Det såg man tvärtom mycket gärna.
Vad var det då för mycket
angenäma sensationer som gjorde aftonen
till något som man länge efter mindes
med nöje? Att en skicklig
teaterförfattare och en god människa gjort en
pjäs, som gav åskådarna ett ärbart nöje
dä den var ny. Den gav oss sena
tiders barn en känsla av att se in i en
tid, som vi ur en viss synpunkt tro vara
fylld av frid och renhet, då våra mödrar
voro barn eller unga flickor. Vi få
genom scenens trolleri återse ett ögonblick,
då solen lyste i Torget öfver små i vår
mening lustigt klädda barn, då
Stockholm, så förefaller det vår fantasi, hade
idyllens karaktär, och vi få leva med
en liten stund, vrida tillbaka tidsuret
och ännu en gång tacksamt häpna över
hur konsten och dikten kunna övervinna
själva tiden.
Ack, vad de voro söta och
oskyldiga, alla de små flickorna, lilla Clara
— fru Tyra Zanderholm —, den täcka
Alma — fru Anna Lindskog — och den
goda Anna Holm — frk.
Kolthoff—underlärarinnan, som förfördelades i
Kungsträdgården strax fore vaktparadens
ankomst.
Foto. Atelier Jæger.
harriet bosse som erna i det vida
landet.
Efter urpremiären meddelade
Post-och Inrikes Tidningar att den ansåg
denna seen med de närgångna herrarna
vara överdriven av författaren, och då
få vi väl tro denna samtida officiella
försäkran, men jag har dock hört av
trovärdiga damer, som vid den tiden
voro vid Annas ålder, att löjtnanter pä
1860 talet kysst snälla och motspänstiga
flickor på Lejonbacken. Men kanske de
— löjtnanterna, inte flickorna — där
mer än i Kungsträdgården kände sig
»hägnas av en mild monark».
Att de omoderna men på något
historiskt sätt pikant pittoreska dräkterna
bidrogo till framgången är
ovedersägligt, och man kom än en gång att tänka
pä hur många skådespel som skulle få
ett nytt intresse och begripas mycket
bättre, om de gåvos i 1850-talets eller
1870-talets dräkter. Och
skådespelerskorna behövde ej vara rädda. Varje
tids dräkt stryker under olika sorters
företräden hos kvinnan, och det är väl ej
något fel, om vi skulle få beundra fru
Zanderholm eller fru Bosse på ett par sätt till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
