Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Domareringen och skeppet. Av Amalia Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMARERING I BLOMSHOLM I BOHUSLÄN.
ten buktar av gråa berg med skog i
kanterna. Solen glittrar svagt mellan
tunga moln.
Vad betyder stenskeppet? Troligen
har en gammal viking här förordnat om
sina ben, på en tid då havet gick längre
in än nu, då vikingamärket, kungligt
stort, behärskade havsbrädden. Mellan
dessa stenar sjöng den unge vikingen ut
sin håg att styra en drake långt bort,
längre bort än fadern. Då den unge
sagt farväl, torkade vikingamodern tår
ur ögat. Men väl dolde hon tårarnas
salt i gråa ögons botten, om husfolk
eller främling såg henne. Äventyret var
ju ena livshalvan i vikingens själ, för
henne blev det bara dröm, för gossen
spända segel. Han fick hyllning på
fjärran kust, han rövade vin och
sydfrukter, alster av en tropisk natur och
en förfinad kultur, han grep efter
makten, äran och njutningen.
Men han kom tillbaka till nordens
karga kust.
Från Blomsholms stenskepp — det
största bland sådana fornminnen i
Skandinavien — hinner man lätt bland fur
och gran en annan varaktig symbol för
det storvulet nordiska, vi komma till
domaresätet. En skogsbrand har nyligen
härjat en del mark här, men där ekar
bränts till aska, flammar nu i
högsommartid den stolta epilobium.
Fornkunskapen har icke stadgat sitt
omdöme om domareringarna. Trakten
vimlar av gravar, av ättekullar. Skulle
möjligen också denna ring av grova
stenblock vara tillkommen att hedra en
död hövding? Eller är det en
offerplats? Mittstenen är manshög och så
stor, att väl fem personer kunna ligga
raklånga på dess platta yta. Men har
här icke offrats blodsoffer, så kan
likafullt rättfärdigheten ha vittnat om skuld
från denna plats. Domarering, Geijers
viking stiger fram för att »hjälpa var
hjälplös gäck»! Vikingen själv påtager
sig pliktens tyngd. Och den som blundat
för plikten, måste plikta, en ofrånkomlig
rättfärdighet fattar den flyende i armen.
De svenske lockas ofta med en
olycklig lidelse av både äventyrlighet och
rättfärdighet. De vilja icke endera, utan
båda. Det kan alltför lätt bli tragiskt,
som hos Karolinerna och hela räckan
av Selma Lagerlöfs hjältar.
Vi känna oss nästan samtliga kallade
både till vikingaskeppet och
domareringen. Vem frånsäger sig den äran
och den skulden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
