Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Världskriget i filosofisk belysning. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSKRIGET I FILOSOFISK BELYSNING 275
sofiska gärning som led i en utveckling,
vars begynnelsestadium sammanfaller med
den nya tidens början och under vars
fortgång Italien, Frankrike, England och
Tyskland i nu nämnd ordning taga ledningen.
Som den moderna världsåskådningens
första betydande representanter möta oss
emellertid tre tyskar, nämligen Nikolaus
av Kues. Nikolaus Kopernikus och
Theophrastus Paracelsus, och till dessa namn
knyta sig tre huvudidéer, som varit av
största betydelse för tänkandet, nämligen
oändlighetsidén, principen om tingens
relativitet och uppfattningen av
människosjälen som mikrokosmos. Dessa tankar
ingå därefter en fruktbar förening i den
största italienska filosofens, i Giordano
Brunos världsåskådning, som redan
innehåller fröna till såväl Spinozas panteism
som till Leibniz’ monadologi. Den
viktigaste insats, den italienska renässansen gör
på etikens område, består enligt Wundt
däri, att den överflyttar den sedliga
handlingens tyngdpunkt från reflexionen till
affekten och viljan och sålunda bryter med
det skolastiska uppfattningssättet. Jämte
Bruno framträder som den vetenskapliga
renässansens huvudman Galilei, den
rationella mekanikens skapare, som definitivt
gjorde slut på den aristoteliska naturläran
med dess kvalitetsbegrepp. Dessa bägge
män, den fantasirike, extatiskt stänade Bruno
och den skarpt och nyktert tänkande och
iakttagande Galilei, förete, menar Wundt,
motsatser inom det italienska, av
rasblandningen bestämda folklynnet, som bär olika
drag i den södra och i den norra delen
av landet, i det den förra än i dag inom
vetenskapen står under Brunos tecken och
visat sig tillgänglig för tyskt inflytande,
medan den norditalienska spekulationen,
trogen Galilei, sökt anslutning till den
franska och engelska positivismen.
Mera ingående är den skildring, som
kommer de övriga europeiska huvudfolkens
filosofiska verksamhet till del. Efter
Italien rycker närmast Frankrike in på den
vetenskapliga skådeplatsen. Wundt finner
den franska filosofiska andan mera
utmärkas av en samlande och ordnande
förmåga än av skapande kraft. När han
framställer även landets yppersta filosof,
Descartes, som en representant för en
sådan konciliatorisk riktning, träffar
omdömet otvivelaktigt rätt i några viktiga
punkter, både vad beträffar mannens
mellan vetenskapens krav och påvekyrkans hot
försiktigt medlande position och därjämte
bristen på inre sammanhang mellan
principerna i hans system. Det vill
emellertid synas, som om Wundt icke låter
Descartes vederfaras full rättvisa. Det är dock
han som med en helt annan skärpa i
problemställningen, en helt annan styrka i
argumenteringen än hans föregångare hävdat
medvetandets supremati gent emot
objektsvärlden och därigenom blivit den nyare
idealismens förnämste banbrytare, liksom
den rationalistiska metoden av honom gjorts
till ett vida fruktbarare instrument än
tillförne. Jämför man Descartes med Spinoza,
måste man storligen tveka om vem av de
bägge förtjänar att betraktas som den mera
skapande anden. Utan tvivel har
Spinozas verk en högre resning och en fastare
systematik, liksom det också skänker mera
åt känsla och fantasi, men i viss mening
framstår den store judiske tänkaren som
en lärjunge till Descartes, vars idérika
filosofi givit honom hans viktigaste
utgångspunkter. Den genomskinliga klarhet, som
kännetecknar Descartes’ skrifter och som
tyckes härstamma från matematiken, den
vetenskap, som tjänat hela hans tänkande
till förebild, är en egenskap hos den för
den franska anden typiske filosofen, som
Wundt skänker odelat erkännande; som
hans yppersta verk betraktar denne hans
analytiska geometri.
Som ett huvuddrag inom den franska
filosofien anför Wundt en svävande
förening mellan dogmatism och skepsis. En
sådan intellektuell karaktär är utmärkande
både för Descartes och för Bayle, sin tids
skarpsinnigaste fransman, vilken som
bekant förklarar den kristna tron för
förnuftsvidrig men icke desto mindre bejakar den.
Samma vacklande hållning anträffas även
hos Voltaire, som är lika tvetydig i sitt
tvivel som i sin tro och som givit
osäkerheten i sin uppfattning det frappantaste
uttrycket i satsen, att om Gud icke
existerade måste man uppfinna honom. Av
Diderot äga vi t. o. m. en bön, vars ena
hälft vänder sig till Gud, om han
existerar, den andra, om han icke existerar.
Från Descartes’ mekanistiska naturlära
utgår den franska materialismen under
sjuttonhundratalet, som inom etiken upphöjer
egoismen till ledande princip. Denna rikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
