Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - II. Lotten von Kræmer och Sten Johan Stenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOTTEN von KRÆMER
375
yttervärlden, också inverkat på hennes i
hög grad ömtåliga och veka själ: i någon
mån avtrubbat hennes sinnes livlighet
och medfört en visserligen mycket lätt
rubbning av det psykiska systemet. Den
brist på smak, som stundom yppas i
hennes skrifter, måste givetvis springa
ur en djupare liggande permanent brist
i hennes väsen. Men beror ej brist på
smak och takt i hög grad av brist på
levande erfarenhet och av därmed
följande trubbighet i förnimmande av värden
och av deras uttryck? Oprövad ungdom
är ofta smaklös, likaså någon gång
ensamma gamla fröknar i sin oskuld. Den
lilla fina, väl skyddade och döva fröken
v. Kræmer hade aldrig kommit i ett
levande energiskt förhållande till livet,
icke blivit genomdränkt i dess bad. Hon
förblev i flera hänseenden ett barn och
fick aldrig riktigt genomgå den förnyelse
i en full erfarenhet, som gör den mogna
människan. Har icke dövheten genom
att avstänga hennes aktiva ingrepp i
livet och därmed på ett och annat sätt
möjligen bedöva hennes känsla särskilt
bidragit att vidmakthålla eller utveckla
denna brist på smak? Hur som helst,
jag är rätt livligt övertygad därom att
vad hos henne som släckte docenten
Stenbergs böjelse, var brist på smak.
Sådan den framträdde i hennes
begynnande skriftställeri, var den en speciell
yttring därav. Den bör i samvaron ha
framträtt i flyktiga, nästan omärkliga
smådrag, för vilka en man är känslig.
För denna tydning talar den bestämdhet
och den irritation med vilken Stenberg
vänder sig mot varje litet inkorrekt
uttryck den olyckliga råkat ha fällt. »For
to be upright», förklarar han sig om sin
reaktion mot något yttrande hon haft i
ett föregående brev, »it was only a
sentiment of smaklöshet, of artificial
word-playing in it, that was not worthy of
you and the sake in question».
Tilläggom att denna smaklöshet aldrig
existerar när hon i breven uttrycker sin
känsla för honom. Ty då var hon fylld
av liv och visste vad hon talade om.
Varför, vill man fråga, fortsatte dock
Lotten von Kræmer sitt skrivande, när
Stenberg icke tyckte om det? Härpå
ge breven det gripande svaret att
diktningen var Lotten von Kræmers enda
möjliga verksamhet, hennes enda
läkemedel mot apatien, melankolien och
sorgen, då fästmannen först inte ville gifta
sig med henne och sedermera drog sig
undan. Det fanns ett radikalrnedel, men
också blott ett enda att avlägsna henne
från författarskapet: att han gifte sig
med henne; men han använde det icke.
18/s 1863 sänder hon honom något hon
skrivit förra våren men försäkrar
samtidigt att hon senare uppgivit allt arbete
med pennan, eftersom han inte tycker
om det. Ännu 1868 *4/i antyder hon
sin lust att under förändrade förhållanden
sluta med sitt författarskap, och vad hon
önskar är tydligt nog:
Det är slut med författareenergien och jag
längtar efter den fyllnad livet själv ger. Och
hur skall någon sann själsblomstring kunna äga
rum utan sol? Och solen i mitt liv är —Ack,
you bara — tiger, you bara önskar gott för
mig, att jag måtte bli lycklig — — men livet
är också ett yttre. Jag kan visst stunder känna
mig lycklig i tanken på det framfarna men så
domnar känslan bort, utmattad av att leva utan
ett närvarande i innerligaste mening. Jag
tycker mig änka efter all livets glädje. Och går
här som en hamn bland andra glada på
framtidshopp levande varelser.
Ständigt återkommer i hennes brev
denna förklaring, att hon måste skriva
för att hålla sitt sinne friskt, då
förbindelsen med yttervärlden är henne
genom dövheten försvårad och hon icke
eljes har något arbete. Hon uttalar med
klar medvetenhet att diktningen är hennes
kompensation, den enda henne möjliga,
för vad livet nekar henne. 1865
skriver hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
