Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - På uppståndelsens morgon. Av Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ UPPSTÅNDELSENS MORGON 165
blomma. Men hon kom hastigt nog ur
huset.
Men eftersom försynens vägar äro
så underliga — han känner sig redan
på väg att bli rörd och from, och så
sätter han sig på bänken bredvid henne,
medan dunklet ligger över deras ansikten.
— Jag hör, att Emeli blivit änka,
säger han — är det därför som den
svarta dräkten bäres?
— Nej, svarar hon — änka, det blev
jag för många år sedan. Nu bär jag
sorg efter — en annan.
Hennes röst ljuder, som om den knäcks
av, som om den inte orkar längre.
Fiolen ljuder från logen,
augustistjärnan dallrar som en blek stråle i
brisen som far över vattnet. Herr Anton
Silverhjelm sitter och slår med käppen
efter nattmalarna, som gunga med grå
vingar på grässtråna.
Någon annan, någon nära anförvant
förmodligen, efter hon hörs så sorgsen
Han rätar upp sig. — Jag hoppas,
säger han — att Vår Herre beskärde
Emeli en god make.
— Ja, svarar hon med en suck —
fastän jag inte kunde hålla honom så
kär, så aktade jag honom, och jag fick
mycket att vara honom tacksam för.
Jag var ju en fattig flicka, som stod
ensam i världen. Och när han kunde
förlåta —
Flädermössen fladdra tätt förbi dem,
snärja kring någonting vitt, som ligger
ute på bleke. Någon skrattar, någon
skriker borta under trädens dunkel.
Hon talar med sin stilla röst igen.
— Ja, jag skrev en gång, sedan vi
skilts åt, jag vet aldrig, om Anton fick
det brevet. Jag ville blott tala om den
belägenhet, i vilken jag befann mig.
Herr Anton Silverhjelm sitter och
borrar med käppen, ett djupt hål skall
det bli ned i den svarta jorden.
Det var en gång i deras blonda ung-
dom — men lilla Emeli kom fort nog
ur huset. Hon hade ju inga anor och
traditioner, inte ens en far. Bara en
fattig mor, som arbetat och strävat för
henne, men det var ju ingen heder eller
ära med det.
Om han skulle ha givit fan i fäderna!
— Men nu var det som det var ■—- och
man fick väl säga, som försynen ville.
— Livet ser Emeli, säger han —
livet och dess mångahanda.
Hon säger. — Ja han blev mig ju
blott till glädje — om jag blott hade
fått behålla honom.
Det lyfter ett vinddrag över jorden,
men ingen märker det mer än asplöven
som rassla till ett tag.
Dunklet ligger över deras ansikten.
Om vem var det hon talade?
Om vem är det hon talar?
Jo nu har han det. — Emeli miste
sin make — ja Herren prövar —.
— Nej, svarar hon — det är inte
om honom jag talar — fastän han blev
mig en trofast vän. Vårt äktenskap
blev barnlöst, men jag hade en son —
ett enda barn.
Hennes röst darrar till men behärskar
sig igen.
— När jag blev änka, var han mitt
allt, och han växte upp till en begåvad
och älsklig yngling. Han hade det allra
bästa beröm om sig, men det bästa för
mig var, att han var så kärleksfull mot
sin mor.
Hennes röst hotar att knäckas av,
men hon behärskar sig på nytt. Hon
måste ju komma till slutet, berätta det
för honom, som känner början.
Hon fortsätter. — Han hade just
tagit sin examen, och vi skulle börja att
få det så bra tillsammans, och jag skulle
slippa att sträva som förut. Men så
började han på att bli klen i bröstet,
det kom så smygande, att vi förstod
ingen fara. Han klagade inte, han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
