Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - III. Lotten von Kræmers författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOTTEN VON KRÆMER
425
Jag sträckte mina händer: kom
tillbaka!... O, att du vänt om...
Men ... ej ett ord!
Du gick ... Jag stod tillintetgjord.
Du gick? O nej, säg, att jag drömt!
Att jag till nyfödd dag väckts opp!
Att än varann vi älska ömt,
än hysa samma glada hopp!
Min stolthet hårt ej hjärtat gör,
din evigt blir jag. Hör mig, hör!
Nej intet svar?
Du gick... Och ensam stod jag kvar.
Hon besjunger i »Vid parkens gräns»
deras lyckliga promenad till källan en
junidag, då han första gången med en kyss
på hennes hand röjde sin kärlek. Hon
bekänner i den intagande dikten »Osynliga
band» att hon alltjämt i drömmen lever
i samma värld som den älskade och att
hans minne är för henne det
oföränderliga i livets växling:
Och fast för mig du är blott en dröm,
en morgondröm från min ungdomsvår,
vad glans, vad ljus från den drömmen går,
när andra slocknat i tidens ström!
Och fast för alltid oss ödet skilt
och vi allena, envar för sig,
gå sorgsna fram på vår törnestig,
dock minnets stjärnor oss lysa milt.
Den röda rosen i solen log...
Vad som är kvar, är ett vissnat blad,
som vi ha lagt till de andras rad ...
Men hon har blommat — och det är nog.
I »Säg har du märkt» skildrar hon
efter hans död hur den bortgångne
sprider ljus i hennes själ, tycks draga henne
upp till sig, och hur hon förnimmer hans
ande inom sig. I »Min idyll i det blå»
i hennes sista diktsamling besjunger hon
en sista gång på sin ålderdom, hur hon
i drömmen återförenas med den älskade
i en paradisisk nejd; hon gråter hos
honom och känner frid sänka sig över
henne, tills hon med brusten stämning
återerinrar sig, hur han dock drog sin
hand ur hennes.
Hon hade i sin ungdoms brev till
honom klagat över sin ensamhet; på
gamla dagar skulle hon besjunga den
som »min genius». Hon njöt ro och
frid däri. Minnena, ideella intressen,
religiös kontemplation, poetiska
drömme-rier gjorde hennes ensamhet levande.
Den likgiltighet, som mötte hennes
diktning, har väl även under senare år
stundom kommit henne att som ett ängslat
barn känna övergivenheten på jorden,
såsom ett poem »Sov i ro» (i Sånger och
bilder 1885) bevekande vittnar om. Men de
många dikter till dikten som hon skrivit
visa att hennes konsts utövning åtminstone
berett henne själv njutning: hon har
tydligen känt den poetiska inspirationens
svärmiska glädje. Också naturen har
givit henne ljuva och friska sensationer.
Talrika naturstämningar förekomma i
hennes poesi; i en dikt »Flickan och
näckrosen» jämför hon sig med
näckrosen, som lever fjärran från sina
färggranna blomsystrar vid den ensliga
skogssjöns strand: men ingendera sakna de
världens prakt, de fröjdas åt skogens
skuggor, fåglarnas kvitter, sol och vår.
Detta veka, hängivna eller fridsamma
drag, som utmärker Lotten von Kræmers
lyrik, liksom i livet hennes relationer till
människor som stodo henne nära,
kännetecknar emellertid icke på uttömmande
sätt hennes natur. Redan den
ihärdighet, med vilken hon trots ringa
uppmuntran fortsatte sin litterära
verksamhet, visar en säregen viljestyrka i hennes
väsen. Och den ärelystnad, till vilken
redan familjenamnets glans gav naturlig
disposition och som äggas av hennes
nederlag i livet, den reser sig hos henne med
en betydande, respektingivande psykisk
makt. Bakom den av människorna kända
Lotten von Kræmer, den något naiva
fröken, den ensamma drömmerskan,
skaldinnan, som blott ibland befriades från en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
