Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - III. Lotten von Kræmers författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOTTEN VON KRÆMER
429
som ljungar mot tidens otro och
fördömer var strävan, »som icke blint
de nötta banor går»; den
patentpatrio-tiske skalden slutligen, som sjunger om
vår gamla hjälteära och om
»dvärgaskatter under mager tuva,
om änglaoskuld och om liljemö.»
Det ligger en viss sanning i denna
satir, och man får ge skaldinnan rätt i
att dessa herrars retorik inte var ägnad
att hejda utvandrarnas ström: »de flytta
ändå». I diktens slut uttrycker
författarinnan en förhoppning att hemlängtan
dock en gång skall återföra dem till
fosterjorden. Med starkare patriotiska
känslor har hon behandlat
emigrationsmotivet i en annan dikt
»Utvandrarens dröm»: den unga missmodiga
bondsonen, som tänker utvandra, hålles
i sista stund tillbaka av en vaknande
kärlek till hembygden och besluter
använda de krafter och det mod. som
trotset rest inom honom, till att här
hemma samman med sin käresta skapa
sin »nya värld».
Den hemkärlek, i vilken
emigrantdikterna klinga ut, blir också Lotten v.
Kræmers grundton, när hon ställer inför
sig kosmopolitismens och nationalismens
motsatser. Dikten »Jag är
kosmopolit..» skildrar den spänning mellan
kosmopolitisk humanism och
fosterlandskänsla hon erfar i sitt inre. I
diktens förra hälft försäkrar hon att
hennes rike sträcker sig längre än
nordens tallar och skärens gräns: hennes
rätta fosterjord är varhelst
mänsklighetens ideal hyllas och mänsklig godhet
möter henne. Men likafullt drar henne
en makt tillbaka till hennes land:
Dock äga berg och skogar, sjö och strand
och allt jag hållit kärt i Nordens dalar
en röst, som hemligt till mitt hjärta talar
så ömt och hult om gamla Sveriges land.
Dess framtid ser jag då i signat sken,
och var jag träder syns mig likt ett smycke
vart hem, var hydda med ett nordiskt tycke,
var runohäll, var mossbelupen sten.
Och hör en sång jag klinga fosterländskt,
ur fjärran dyra hemlandstoner svara
likt fjällens ekon, vemodsfulla, klara . ..
O ja, mitt väsen är till roten — svenskt!
Lotten von Kræmer har här med
finkänslig besinning givit uttryck åt en
känsla, som ingen kulturell kosmopolitism kan
förtaga.
Uppfostrad i skandinavismens
guldålder, var det naturligt att hon, som
dikten »Leve Danmark!» visar, kände
deltagande för broderlandets öde i 1864
års krig. Att Tyskland än en gång vid
1871 års fredsslut med Frankrike sårade
den nationella okränkbarheten,
inspirerade henne till en dikt till Bismarck,
däri hon uttalar att segern blott skänkt
Tyskland »en bedräglig fred», att Elsass
Lothringen är Tysklands Akilleshäl och
att Europa först kan få ro, om
Tyskland övervinner sig självt att frivilligt
återlämna den erövrade provinsen.
Som man finner visade Lotten v.
Kræmer i sitt författarskap ett mindre
vanligt mått av allmänintresse. Av de många
frågor hennes reflexion berört hade två
för henne starkare verklighetsvärde än
de övriga: kvinnofrågan och den religiösa
frågan. Till den senare återkom hon
än en gång i sin diktcykel Den
kämpande anden. En religiös längtan har
givit denna cykel ett poetiskt skimmer,
och den är mera vällyckad i sin form
än mängden av hennes diktförsök. Utan
tvivel har hon själv känt ovisshet och
smärta vid att inom sig uppleva den
tidens brytning mellan tro och vetande,
till hvilken hon redan i sin
ungdomsskrift tagit ställning. Med ömhet, ja med
hemlängtan skildrar hon här den gamla
trons trygga värld; men hon vill dock
icke återvända till den, hon fasthåller sin
forna förhoppning om en trons
pånyttfödelse i ett modernt liv, där vetenskapen äg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
