Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Något om plöjarmotivet i konsten. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
A. KLINCKOWSTRÖM
samhället, släckande de sista falnande
bränderna på konstens altarrund.
Medeltiden var ingen lämplig period
för konstnärligt skapande — åtminstone
ej för skapande av sådan konst, som ej
direkt eller indirekt syftade på
»uttolkande och förhärligande av den
himmelska sanningen». I synnerhet stod
djurmåleriet lågt under denna tidsålder,
då jakten var krigarkastens uteslutande
privilegium, jordens brukande de livegnas
och odlingen, konsten inbegripen,
munkarnas, som i sina skumma celler oftast
levde utan samband med livet och
naturen utanför klostermurarna.
Från denna period härstammar
motstående bild av den anglosaxiske plöjaren.
Även här, liksom på den egyptiska bilden,
förekommer en andra människogestalt
inskjuten mellan plöjaren och dragarna.
Det är plogkarlens hustru, pådrivande
oxarna med »udden», det
gammaltestamentliga verktyget, som ännu den dag
i dag är användes i Sydeuropa i piskans
ställe. Denna gång är mittelfiguren dock
inställd bakom plogen och har säkert ett
enbart konstruktivt syfte att tacka för
sin tillvaro, i det konstnären tydligen
önskat utfylla det oproportionerligt långa
mellanrummet mellan dragarna och plogen.
Bilden med sina stela rörelser, sina
schematiska veck på kläderna (kvarleva från
antiken) är karakteristisk för tiden,
liksom intet bättre visar medeltidens
absoluta brist på sinne och intresse för
djurgestalten än de båda oxarna, här mindre
än någonsin och knappt större än
newfoundlandshundar.
De båda mot åskådaren vända,
människolika ansiktena med näsa, haka
och ögonbryn(I), de uppåt halva benet
kluvna klövarna och last but not least
hästsvansarna tyckas alla härröra från en
person, som om oxen ej visste stort annat
än att den stundom »faller ned i
brunnen»! Minst av allt kan någon på grund
av bilden ana, att dess upphovsman levat
i »gamla England» med möjlighet att
dagligen iakttaga djurarten i fråga.
Jämförd med dessa två anglosaxiska oxar
verkar den i Vegas färd återgivna
japanska framställningen av Valrossen
hart när realistisk!
Först i och med vår egen tid med
dess i mångt och mycket från allt det
föregående avvikande världsuppfattning
se vi »plöjarmotivet» rätt komma till
heders. Rosa Bonheur, Zügel, Repin,
Segantini m. fl. ha alla var på sitt sätt
tolkat motivet, och här hemma har det
behandlats bl. a. av Nils Kreuger, Gustaf
Ankarcrona, Carl Wilhelmson, Axel
Sjöberg och Wilh. Smith. Aktningen för
kroppsarbetet, ett för såväl antiken som
renässansen och barocken fullkomligt
okänt begrepp, är ju tidstypisk, går
t. o. m. i våra dagar en hårsmån för
långt, ty säga vad man säga vill: det
är förnämligare att handskas med Abelska
funktioner än med en dynggrepe, och
mannen som skriver boken är trots allt
ett strå vassare än mannen som häftar
den!
Hur det nu är: ett är visst, denna
vördnad för arbetet är det som ej minst
gjort just »plöjaren» till ett omtyckt
motiv inom den moderna konsten, vartill
kommer att motivet nu ej längre såsom
hos de gamle står isolerat mot en neutal
eller lätt skisserad bakgrund utan,
delande djurbildens allmänna utveckling
till »miljöbild», inneslutes i och
sammansmälter med det omgivande landskapet,
med den luckra, ångande jorden, den
fjärna skogens lummiga kronor, det
daggvåta fältet och floden, där
morgondimman hänger kvar, till en enhetlig
harmoni av former och färg. Och ej nog
härmed, dragarna, i antikens och
medeltidens bilder onaturligt förminskade att
ej onödigtvis dra åskådarens öga till sig
till förfång för »skapelsens herre», ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
