- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
486

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

486

ERNST LUNDQUIST

Jo, det var sant, hon hade också bett att
få träffa det utländska herrskapet och
säga adjö till dem. innan de reste.

Vid tvåtiden kommo vi åkande in i
gränden i en öppen bil, som nästan
upptog hela gatans bredd. Medan sora
Raffaela och en av hennes arbeterskor
buro ner vårt gepäck, gingo vi in till
lilla Nerina för att ta avsked. Hon hade
åter gått till sängs med kniven i handen,
men satt stödd mot kuddarna och mottog
oss storleende och med spelande ögon.

»Sch!» avbröt hon oss, då vi ville
säga något. »Jag är säker på, att någon
lyssnar på oss.» Sedan fortfor hon
nästan viskande: »Det är ingen fara med
mig, jag har bara gått och lagt mig
för att inte Faustino skall tro, att
alltsammans är en bagatell. Det är
hälsosamt för oss bägge, att han får behålla
skräcken litet till. Jag sade honom i
natt, att jag aldrig förlåter honom och
att jag går tillbaka till Borgo S. Spirito
och aldrig ser honom mer, om han inte
genast låter oss flytta in i eget bo. Nu
är han ute och hyr oss bostad. Han vet,
att löjtnant Annibale aldrig har lämnat
Verona, men kan komma hit en vacker
dag. Och för resten är Isa, som hjälpte
mig, en alldeles för farlig granne, som
han vill skilja mig ifrån så fort som
möjligt. Jag har svurit en dyr ed vid
hans och vår bébés huvud att inte kyssa
honom, förr än vi ha tagit vårt eget hem
i besittning.»

»Men så oförsiktigt av er att låta
kniven ligga framme!» sade min hustru.

Nerina såg förvånad på henne.

»Jag hade ju enkom fällt upp bladet
på förhand och tvättat det med borsyra!»
sade hon.

»Ni ville således —r»

»Ville — ville», sade hon med en
axelryckning. »Nej, men det kunde ju
alltid inträffa. Och vill man något, måste
man också våga något. — Sch! Nu hör
jag mamma Raffaela i korridoren.»

Då vi sutto i bilen, dansade en
rosenbukett ner i min hustrus knä, och i den
var instucken en liten fotografi av Nerina
i knappnålsdräkten. Vi tittade upp och
viftade med näsduken till en
ringblixt-rande kvinnohand, som fladdrade likt en
liten vit fågel där uppe under persiennen.

Och så rullade bilen bort med oss,
och just som den svängde ut på corso
Vittorio, fingo vi där från trottoaren ta
emot en storståtlig avskedshälsning av
den blonde unge mannen, som vi
brukade möta i trappan och som nu kom
halvspringande på väg hem med en ny
rosenbukett i handen, dubbelt så stor
som den förra. Han såg glad och
segerstolt ut. Han hade tydligen sitt första
hyreskontrakt på fickan.

Jag böjde mig ut och ropade, ännu
varm om hjärtat vid tanken på hans
tappra lilla hustru:

»Tanti saluti alla sua signora!»

Men han hade redan vikit om hörnet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free