Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två nya böcker om ett gammalt poem. Av Gustaf Cederschiöld - 1. Ett upplivande av gammal konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
GUSTAF CEDERSCHIÖLD
har inte fattats försök, och det kan väl
vara mödan värt att en smula efterse, hur
dessa utfallit.
Den fornnordiska diktkonsten har haft
tillgång till två huvudarter av versslag, dels
enklare, dels mera konstiga. För bägge
arterna har den s. k. allitterationen varit
gemensam, d. v. s. versraderna ha två och
två förbundits genom lika begynnelseljud i
starkt betonade ord, t. ex. så, som Tegnérs
Fritjofs saga har i »Rings drapa»:
eller:
Gångaren gode
gnäggar därinne
Nu rider rike
Ring över Bifrost.
Dylik allitteration är mycket vanlig i
allmänt brukade ordspråk och andra
stående uttryck, och det inte bara i
förbindelser från äldre tid, som t. ex. »Lika barn
leka bäst», där vi ha dubbel allitteration,
utan också i nybildade uttryckssätt. Ett
lustigt exempel på, hur värt öra ofrivilligt
föredrager allittererade förbindelser framför
allitterationslösa, ha vi däri, att
»vänster-vriden» faller sig mycket lättare och
naturligare än »högervriden». Det måste man
väl medgiva, hur god vänsterman än man
är. Det är ett fall av språkets makt över
tanken, detta för de flesta omedvetna
inflytande, som allitterationens välljud utövar.
(I förbigående må anmärkas, att
»vänster-vriden» dessutom har fördelen av att vara
brukat tidigare, nämligen som zoologisk
term om snäckor, som äro vridna åt
motsatt håll mot det vanliga; att »högervriden»
betecknar det normala just för snäckorna,
är väl inte precis något uppmuntrande för
de »moderate».)
Hur allmän allitterationen än är i vårt
språk, så är det dock uppenbart ganska
svårt att få den erkänd och uppfattad som
något konstitutivt för poetisk form eller,
med andra ord, att få den gällande som
regelbundet bokstavsrim. Därför ha också
översättare stundom föredragit att återgiva
de gamla nordiska dikterna på modernt
versslag. För att hålla sig till ett av de
enklaste versslagen, kan man jämföra två
översättningar av Egil Skallagrimssons
klagodikt över sonens död. Den ena, som följer
originalets versslag, är författad av lektor
Axel Åkerblom, den andra, som använder
modernt versslag, är gjord av den numera
avlidne skalden A. U. Bååth.
Ty nu min ätt
vid änden står
likt stam i skog,
den stormen slagit.
Ej fröjdefull
man frändeliks
lemmar från gården
till graven bär.
Mig har havet
mycket berövat
(tungt är fränders
fall att tälja)
se’n ättens värn,
min väne son,
ur livet vikit
till lycklig ort.
För min ätt det lider
nu till slut av dagen,
lik en stam i skogen
skalad, tordönsslagen.
Mod ej man har mycket,
rymt har glädjeruset,,
när han bär en älskad
frändes lik ur huset.
Mig har havet rånat,
mycket från mig rivit,
när till sälla salar
han revs bort ur livet.
Han var sköld för ätten,
värn ikring dess ära.
Tungt det är att tälja
fall av fränder kära.
Man ser, att den icke-slutrimmade
översättningen måste uppläsas med synnerlig
omsorg, ifall den alls skall kunna verka
som vers. Detta beror dels på vårt öras
ringa känslighet för allitterationen, dels på
den efter nutida begrepp alltför mycket
växlande rytmen.
Hur skall man då bära sig åt vid
översättning av de gamla dikterna?
Naturligtvis är det en fördel, om den åldriga
versformen kan bevaras i största möjliga mån,
d. v. s. blott så mycket modifierad, att
den för nutida läsare och åhörare kan verka
som vers. Jag tror, att Tegnér i »Rings
drapa» fann en ganska lycklig lösning av
svårigheterna. Han skärpte allitterationens
verkan genom att emellanåt, och särskilt i
det allra första versparet, låta de två första
ljuden, ej endast det första, komma igen i
de starktoniga orden [högtn, högättad,
hövding), och vad som var ändå viktigare,
han genomförde en regelbunden rytm. Det
förefaller mig, som om dessa bägge
utvägar borde anlitas, till dess bildade
svenskar hunnit så pass vänja sig vid
bokstavsrimmet såsom versbildande faktor, att man
utan olägenhet kunde ytterligare närma sig
den fornnordiska verskonstens praxis.
Förstärkt allitteration är ju en rätt vanlig
företeelse i det allmänna, särskilt det
vardagliga och skämtsamma språkbruket: jfr t. ex.
»i flygande fläng», »glittrande glad», »gnabb
och gnäll», »pjosk och pjunk», »skryt och
skrävel», »spritt språngande ny», »tre
trallande jäntor» (Fröding), »gagn och
gamman» o. s. v. Viktigare än skärpandet av
allitterationen blir likväl, som jag nyss sade,
reglerandet av rytmen. Huvudvillkoret för,
att det gamla versslaget skall vinna
sympatier av vår tids människor och av dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
