Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Clown Clopopisky. En av Frödings bikter. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLOWN CLOPOPISKY
547
den ene, än till den andra av sina
korrespondenter. Han hade trott det i korta
skov, men det kom ifrån magen, som
krånglade. I oktober 1885 håller han på med
sin »blivande bok», men han är ur stånd
att bedöma vad han skriver: »jag kan icke
riktigt skilja mellan det fåniga och det
lyckade.» Han tycker, att han saknar
skaldeuppfattningen, och att han endast
äger en »gesällaktig
hantverksprovtillskär-ningsfallenhet» — han har clownens
»prövade pajazzosnille», som det heter i dikten,
men han tror sig icke om att äga gåvan
att göra dikt av livet. I november samma
år gör han en bitter sammanfattning av
sitt förhållande till världen, i vilken han
inbegrep en hel del både släktingar och
vänner: »de fleste betrakta mig från
duglighetens och framgångens synpunkt, och
där är jag naturligtvis befunnen alltför lätt.
–— — Duglighetens, sedlighetens,
hederlighetens och även dumhetens förakt från
alla sidor. Skygghet från alla kvinnors sida».
Själva detta grubbel ledde honom till
fabulering. Han såg sig själv i olika
attityder, han ville föra individen Gustaf
Fröding in under redan kända litterära typer.
I mars 1884 ger han brevledes en lång
lista på de olika möjligheterna. Han hade
gjort försök med att se sig själv som en
demonisk natur — som exempel på släktet
nämner han kandidat Molvik hos Ibsen —;
han håftgrinade och sökte verka fallen ängel
med ett ansikte som en slocknad vulkan.
Han hade frestat attityden skön men
sönderbruten harmoni och gycklar med den
utslitna typen: »Det ädla huvudet med de
bleka härjade dragen sjönk tungt tillbaka
mot chäslongens purpursammet. Sviken
kärlek hade kastat honom i orgiernas
rasande virvel. Hans lyra var krossad innan
han slagit de första ackorden. Ingen hade
förstått detta känsliga väsen, ingen hade
uppfattat detta fina doft.» Och slutligen
hade han sett sig som 1’enfant du siècle,
gränsmänniskan, ett konglomerat av
kulturlaster och sanningskärlek, ett offer för nya
idéer och invecklad själsstruktur. Men allt
detta har han nu kastat å sido och finner
sig bara vara en vanlig simpel slarv,
an-frätt och maskstungen, utan inbillningskraft
och tankestyrka. Redan här ligga frön
till flerfaldiga senare diktskapelser: Mefisto,
Marquis de Moi-Mëme och andra. Och
även »Fredlös» och »Flickan i ögat» kan
man finna groddar till i dessa års
brevuttalanden. »Jag är för lat att arbeta»,
skriver han en annan gång. »Därför skall
jag låna mig pengar till ett positiv och sen
skall jag gå ikring och hala, lycklig i min
anspråkslösa lott, vis av min ungdoms
erfarenheter och glad att slippa vilja och
handla. Med belåten min skall jag sticka
femöringarne i fickan. De äro tillräckliga
för mitt lilla behov av rulltobak.
Omväxling skall skänkas åt mitt liv genom
äventyr med rättvisans hantlangare». Över allt
sitt liv ser denne tjugufyra-tjugufemåriga
yngling en enda rubrik: fjasko!
I »Guitarr och dragharmonika» finns
en dikt, som står i direkt samband med
clowndikten, en dikt, som också handlar
om en av de uppträdande på cirkusens
arena. Det är »Hydra»:
Det var i feberns tid — jag drömde det
— jag l&g pä marken med det ena knät,
hon höll mig pressad hårt i sina slingor.
Med hjärnan halvt bedövad av den
ursinniga striden med hydran hör han sorl och
rop från åskådarkretsen:
Jag visste det, i prakt och rikedom
kring brottarbanan satt ju Neros Rom
betraktande min svaga strid i nåder!
Här gäller det en strid, och den stridande
är alltid en hjälte, om han i trots av till
synes underlägsna krafter har till fältrop
och lösen: jag skall ej ge mig. Till
yttermera visso låter en mellanmening förstå
att hans strid innebär, att han tämjer det
lågas makt inom sig. Han är ingen
gycklare som Clopopisky, och likväl är den
egentliga skillnaden mellan dem icke
gycklarehjälte — båda slagen äro Nimrods
efterkommande och andliga kusiner, som han
skriver i »Fångar» —, utan den, att
hjälten icke erkänner sig besegrad och just
därför icke heller är det, medan däremot
gycklaren känner och erkänner sitt
nederlag, fjaskot.
»Hydra» är ett äreminne över trotset,
den viljeseghet, som fanns hos Fröding, hur
mycket och livligt han än förnekade den.
En nu för tiden till äckligt övermått
brukad fras om en pose med sammanbitna
läppar skulle, om den ännu vore fri från
banaliseringens löjlighet, vara en riktig bild
av stämningen hos »Hydras» hjälte. För
Fröding själv var denna dikt snart en styg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
