Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Tizians svarte man. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIZIANS SVARTE MAN
595
leriet eller skulpturen framställer en
flyktig rörelse, då längtar man snart att se
den upplöst i en annan. Dessutom kan
det just i vilan finnas det djupaste livet
och det mest intensiva uttrycket. —
Därom vittnar Tizians svarte man. —
Vad man ur målaresynpunkt också måste
beundra hos detta porträtt är den
kolsvarta dräkten, en dräkt nästan utan ljus
och skugga, men som dock samlar sig
omkring en kropp. Tizian har, liksom
många andra av de stora mästarna,
hållit dräkten så dunkel och anspråkslös
som möjligt, för att koncentrera hela
uppmärksamheten på fysionomien.
Ansiktet och händerna lysa. Liksom när
man i verkligheten träffar en vän eller
en framstående personlighet man dä inte
genast ser på hans dräkt men på honom
själv, så har också människan varit det
viktigaste för Tizian. Den svarta
pour-pointen har varit honom en bifråga, som
dock blivit löst till fullkomlighet.
Det är ganska egendomligt, att olika
människor uppfatta uttrycket i detta
porträtt på alldeles olika sätt. Några se i
denna förnäma renässansman en kall och
hård, ja grym personlighet. Andra finna
hans blick innebära något hemlighetsfullt
hotande. På mig har hans utseende gjort
intryck av hög och fin kultur. Jag skulle
tro att han har varit vän av konst och
vetenskap, en man som sysselsatte sig med
tankeproblem och filosofiskaspekulationer.
Denna rikedom i hans uttryck, som
ger anledning till så olika kommentarer,
vittnar allra bäst om det inneboende liv
som finns i detta porträtt. Nu kan man
ju invända att Tizian var ett geni, och
att det inte är givet vanliga människor
att frambringa detsamma som de högst
begåvade ha åstadkommit.
Nej, men man kan lära av genierna.
Bland annat det stora goda att vara
naturlig. — Ha alla genier då varit na-
turliga? — Tyvärr inte alla. Det har
funnits sådana som blivit så kära i sig
själva och i sitt särskilda sätt att uttrycka
sig, att de småningom ha blivit fjättrade
vid ett visst manér. Publikens rökelse
och applåder ha kanske också stigit dem
åt huvudet, så att de på ett sorgligt
sätt illustrerat det gamla ordspråket som
talar om att »gå upp som en sol och
falla ned som en pannkaka».
Men de bästa låta sig varken
bländas av självförgudning eller av publikens
förgudning. De äro och förbli alltför
upptagna av att iakttaga allt som lever
omkring dem, för att kunna nöja sig
med att gå upp i sig själva. Och allt
det mångfaldiga, som de återge, återge
de olika. Ett barn och en gammal man,
ett glatt och ett melankoliskt
temperament fordra ett olika uttryckssätt. —
En begåvad målare har inte sitt sätt att
måla engång för alla fastslaget. Han
målar inte impressionistiskt, eller
kubis-tiskt, eller realistiskt, eftersom konsten
inte frambringas genom reflexion, men
endast kan skapas av ett spontant sinne.
Utan tvivel ha alla stora konstnärer inom
alla grenar av konsten varit i besittning
av mycken reflexion, som har arbetat
som deras självkritik. Men denna
reflexion har varit mera omedveten och
gått hand i hand med själva skapandet
på ett mystiskt sätt. Det gäller ju att
återge livet, och livet är något mycket
mystiskt — inte blott ett matematiskt
problem. Ju mera en konstnär arbetar
entusiastiskt och osjälviskt, brinnande av
längtan efter att tolka vad han ser och känner,
desto mera skall han också röra våra
hjärtan. Då Tizian målade sin svarte
man, har han varit helt och hållet
upptagen av att iakttaga och att återgiva
hans individualitet. Därför har
porträttet blivit så enkelt, så innehållsrikt och
så evigt levande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
