Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lord Byron och politiken. Av Erik Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
ERIK BJÖRKMAN
inkonsekvenser. I praktiken vill han ej
ge samma mått av oberoende åt andra
som åt sig själv: »född till aristokrat,
är jag det även till min karaktär».
Endast de bästa finge härska över andra.
Själv var han f. ö. ej fri från fördomar,
då han ju utgick från det samhälle han
bekämpade.
En egendomlig inkonsekvens blev
följden av hans beundran för Napoleon
och hans avsky för de förbundnas
ledsamma monarker. Byron såg endast
denna strids mörkare sidor, särskilt den
därpå följande reaktionen. För honom
stod främst Metternich och »den andlige
eunucken» Castlereagh triumferande över
tidens störste man, medelmåttan Ludvig
XVIII som Napoleons arvtagare. Hur
kunde man jubla över Napoleons fall, då på
Wiener-kongressen ländernas gränser
bestämdes med lika stor missaktning för
folkens vilja, som någonsin visats av
Napoleon? Hur kunde man tala om frihet,
då med den följde jesuitism och
inkvisition samt förståndens epidemiska
förmörkande? Han önskar, att Napoleon
måtte göda Frankrikes fält med de
förbundnas här, då den tågade mot Paris,
ty han hatar »inkräktare». Men vad var
Napoleon annat än en inkräktare? För
de av Napoleon undertryckta folken hade
Byron föga intresse. Han glömmer bort,
att Tysklands hårda och tappra kamp
gällde friheten, och att England självt
kämpade för sin tillvaro.
Man må tänka vad man vill om att
Byron tog parti mot sitt eget land —
liksom alla den tidens whigs trodde han,
att tories bekämpade Napoleon
huvudsakligen för att återinsätta bourbonerna
— välgörande verkar det dock, då han
gör narr av engelsmännens hat mot
Frankrike; t. ex.:
Där funnos fransmän — präktigt folk — men vi,
vi patrioter få ej förorena
med franska namn vårt minne, kära ni.
Förr tio lögner än ett ord allena
av sanning, som blir landsförräderi
när frågan är om dem! Ja, man bör stena
eho som nämner dem, där det ej sker
för att få reta upp John Bull än mer!
Välgörande verka också de
vidräkningar Byron gör med det avguderi, som
av den heliga alliansens män bedrevs med
Europas råaste folk och
fruktansvärdaste despoti, Englands vän och »Europas
befriare». Englands rysskult satiriseras
i Don Juan i skildringen av Ismails
belägring. Byrons uppgift blev också att
hålla spegeln framför Englands
hycklande självbelåtenhet, som tog sig sådana
uttryck som Lörd Eldons yttrande, att
den sämste engelsman är för mer än den
förträffligaste utlänning.
I den sega inre strid, som i dessa
förtryckets tider utkämpades i England,
tog Byron ingen del, och han synes icke
intressera sig nämnvärdt därför; han skulle
f. ö. ej ha dugt till ett sådant långsamt,
målmedvetet arbete med dess
nödvändiga fasta partidisciplin. Och icke heller
skulle han i England åtnjutit den
medborgerliga aktning, som var nödvändig
för att kunna uträtta något för
framåtskridandet som aktiv politiker, under
tider då hans Kain stämplades som
höjden av gudsförsmädelse och en from
dam kunde svimma vid blotta åsynen av
det avskydda odjuret Byron. För
kontinentens jäsningar passade hans
vulkaniska natur bättre.
Byron avskyr kriget och älskar
freden. Då han offrade gods och guld för
Grekland, där han föll på sin post,
överväldigad av det osunda klimatet i
Mis-solonghi, så gjorde han detta uteslutande
för dess och frihetens sak. Om kriget
säger han:
Historien skådar tingen blott i stort;
men om vi granskade dem i det lilla
och mätte krigets vinst, som vi det bort,
vi skulle häpna åt att det kan spilla
så mycket guld, som det, gunås, har gjort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
