Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
393
sig. Ehuru hans poesi i sträng mening
icke kan tillföras reflexionspoesien, har den
dock en påtaglig dragning mot det
aforis-tiska och epigrammatiska. Det är en väl
begränsad, noga fixerad poesi med mejslade
bilder och hamrade tankar. Vers griper i
vers som ringar i en kedja, vilken sluter
sig i ett spänne. Den plastiska karaktären
hos hans dikt ligger i öppen dag, gjuten,
som den överallt ter sig, i hård materia
och dragen i sträng relief. Intellektuellt
präglad poesi antar f. ö. som oftast ett
skulpturalt drag. Men detta den
Bergman-ska poesiens skaplynne hindrar icke, att
den utvisar ett skiftande linjespel och lätta,
mjuka konturer. Han har ett fint öra även
för versmelodiken, och en tonvåg krusar
och färgar icke sällan den fasta strofen.
Skalden förenar därvid på ett lyckligt sätt
den epigrammatiska stilen med en
gammaldags klingande refräng ocn stämmer dikten
i en förädlad viston. Det bästa exemplet
jag kan anföra på denna hans vislyrik är
Jungfru Blond och jungfru Brunett, som
tillhör hans näst sista diktsamling, En
människa. Denna dikt — och den står
icke ensam i Bergmans produktion — har
i sin skymnings- och sagoton en förtrollande
musikalisk charme. Även i Elden påträffar
man strofer, där välljudet mättar plastiken
och tonen gungar bilden liksom böljan en
båt. Hur versen sjunger exempelvis i det
stycke, som skalden kallat En melodi:
Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Även i dikter, som framställa en livsbild
eller som utforma en reflexion, märker man
straxt, hur det lyriska vingslaget lyfter
tanken. I samlingen finns ett litet stycke,
som heter Du och jag, vari skalden
återger sitt intryck av tiden såsom den
omfattats av hans eget liv, som skugga
och sken. Det är som hörde man tidens
egna böljor — växlande och dock
oföränderligt — plaska mot stranden. Och
som alltid, när man erfar tiden som ett
overkligt fenomen, upplöses tillvaron i dröm.
Den fina, högt kultiverade
musikaliskt-plastiska formkonst, vari Bergmans diktning
framträder, är det poetiska organet för en
personlighet, som däri med tydligt läsbara
drag koncentrerat sitt lynne och sitt liv.
Det finns en sida i Bergmans konstnärskap
som kunde låta förmoda, att han hölle liv
och dikt skilda och att han i poesiens
bildvärld sökte lösa förbindelsen med sitt
empiriska jag. Det är hans omvårdnad om
den rena fläckfria formen, hans förkärlek
för le beau plastique, som kunde ingiva
föreställningen att han — som en ny
anhängare av V école parnassien — sökte
befrielse från verklighetens tyngd i poesiens
av tankeklarhet och skönhetsspeglingar
tindrande rymd. Och många av hans dikter
andas också en sådan kontemplationens
svala luft, som den poetiska abstraktionen
eller — om man vill undvika detta lätt
missförstådda ord — isolationen skänker.
Skalden fördjupar sig ibland i en historisk
stämning, en konstnärlig miljö, en
naturtavla och uppgår därvid liksom i tingens
egen ande, som befriad svävar honom till
mötes i betraktelsen. Måhända är Bo
Bergman aldrig så fin poet som när han griper
och besjälar denna objektiva skönhet (ty
naturligtvis är det dock själ av hans egen
själ som mött honom i yttervärlden). Han
ger t. ex. en lyrisk akvarell av
Drottningholm med en delikat penselföring, under
vilken höstligt bleka färger gjuta det
försvunnas vemod kring en magistralt träffad
historisk illusion.
I speglande kanaler, där det silverbleka
och svala vattnet glider längs en tuktad äng
och pilar doppa sina blad och sländor leka
och säven sakta rör sin eolsharpas sträng,
där simmar Jupiter som svan till Ledas möte,
han simmar av och an i ensamt majestät
och väntar stum på gudars lust i kvinnosköte,
men ingen Leda närmar sig med lätta fjät.
Hur övergivet ligger allt. Hur spöklikt skiner
i skymningen det vita slottet av Tessin.
Som långa, tunga, susande alexandriner
går vinden genom parken med sitt vemodsvin.
Eller tag en liten dikt som Sommaren, ett
förtjusande lyriskt impromptu, så friskt och
så konstfullt på samma gång! Det är en
allegori i fri och luftig stil och lekfullt
hopkransad med vår egen Stockholmsnatur.
Det är en dam för hela staden.
Hon är så skön och god och glad.
Hon åker stora prpmenaden
i sin landå med gröna blad.
Som Fröja, när hon far till möte,
hon vilar sommartung och het
med duvna rosor i sitt sköte
och till lakej en ung poet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
