Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
OLOF RABENIUS
Men det är jämförelsevis sällan denne skald
kan se omkring sig med så frigjorda
blickar och låta poesien spela utanför hans eget
jag. Om nämligen Bergman som få har
förutsättningar att skapa plastisk och opersonlig
poesi (som genre betraktad; och denna genre
är sannerligen icke att förakta), låter han i
allmänhet icke stilen ta ut sin rätt, utan
böjer den vanligen i riktning mot sitt eget
jag och skänker den ett personligt
innehåll. Förhärskande i hans produktion är
ju f. ö. den rena jag-lyriken. Skalden
antyder själv i några dikter det nära
sambandet mellan hans liv och hans poesi,
han talar om skapandets smärta och
besvikelse och uttrycker sitt förakt för
fraspoeterna (Kritik). I hans egna verser ha
droppat blod och tårar, vilka ännu glimma
bakom ytans kristall. Få svenska skalder
ha framträtt som så utpräglade melankoliker
som Bo Bergman. Man kan icke förneka,
att hans melankoli verkar alltigenom
upp-levad och äkta. På den skärande accent,
varmed han yppar sin ångest och sitt
förakt, känner man genast igen ett hjärtas
rop. Summan av hans livserfarenhet är
misantropi, för vilken Marionetterna, titeln
på hans första diktsamling, är formeln.
Vore han icke som skald fången i bilders
spel och rytmers gång, skulle han, föreställer
man sig, ha en förtviflat pessimistisk och
naket illusionsfri syn på hela tillvaron.
När hans livsåskådning — som ibland sker
i hans dikter — fäller sin poetiska dräkt,
ser man framför sig ett avlövat träd i öde
torka och kyla. Och när kvalet icke
hugger i hans bröst, tyckes ha?ns sinnestillstånd
bestå av en frusen leda, en karg
mjält-sjuka, en inbiten desperation, som skapar
ett tryckande kallmörker inom och utom
honom. Liksom skalden därvid själv måste
erfara sin subjektivitet som en tyngd,
meddelar sig samma intryck åt läsaren. Flera
av de små dikterna i Elden frambära ett
sådant själstillstånd, lika väl bekant från
Marionetterna och En människa, och teckna
den monotona svängningen mellan pina
och leda, vari enligt Schopenhauer hela
livets färd består. Typiskt för Bergman
är en sådan liten dikt som Resan, i vilken
skalden framställer sitt liv under den
tröstlösa bilden av en resa på ett tåg, som
rusar fram genom en ändlös tunnel. Den
dova melankolien, som fyller hans inre,
har han vidare återgivit i dikten om te-
trarken Herodes, som lovar Salome
Döpa-rens huvud för att få frid för profeter och
kvinnor.
Jag är dödstrött. Jag önskar jag vore död.
I en annan, f. ö. mycket välgjord dikt
Dockor, som börjar med en
barnkammar-fantasi och slutar med en bikt av grämelse,
återgår skalden till marionettfilosofien, och
även den gripande Skuggan, som har en
lätt anklang av Strindberg, är en
bitterhetens självbekännelse.
Nu fäller fönstret sin ridå.
En skugga rör sig av och an
i kammarn innanför med små,
små nickar som en kinaman.
Och natten lång kan mannen gå
ur rum i rum och plötsligt stå
och stirra som i hemligt bann.
Är det ett ont han ruvar på?
Är det en lycka, som försvann?
Det är en nöd att leva så
i sömnlös ensamhet som han.
Men tyngre är att vara två
och när varandra och ändå
så bittert borta från varann.
Diset och kvalmet tätnar emellertid
ibland till ett åskmoln, som urladdar sig
i blixtar av vild förtvivlan. En dikt av
spänd styrka är sålunda Höken, vari
skaldens håg följer den svultna, blodtörstiga
rovfågeln, som kretsar över de flaxande
fjäderfäna.
Jag måste ha ditt blod. Blod är min tröst.
Jag hungrar efter duvors vita bröst.
En ohygglig fantasi är Mördaren, som ger
oss en makaber suggestion av en
hustrumördares själavånda med ångestens staccato
i den brutna rytmen.
Det är tydligt, att skaldens egen
personliga erfarenhet gör gemensam sak med
hans inbillning i dikter som de senast
omtalade. Bo Bergman hör till de skalder,
som icke lätt kunna höja sig över sin egen
subjektiva sfär, kring vilken dikten rör sig
i en oföränderlig kretsgång. Om
subjektiviteten måste utgöra grunden för all stark
och bärig dikt, betyder den emellertid
tilllika en begränsning, som lätt nog stänger
blicken för tillvarons stora allmänna
sammanhang och de idéer, varav dessa äro
knutna. Man kan icke undgå att tycka,
att Bergmans poesi ibland är för
personligt bunden och att den, åtminstone vad
motiven beträffar, för nära sluter sig till
hans eget jag, vars känsloatmosfär fyller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
