Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - På Talis Qualis’ hundraårsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ TALIS QUALIS’ HUNDRA ÅRSDAG
vettiga påståenden rörande samtid och
framtid; den förre åter får år igenom
sota för att han över huvud yttrade sig.
Strandberg ansåg sin akademiska bana
stängd genom den ovilja han fann sig
ha väckt bland de äldre och
konservativa, han avstod från varje försök att
tvinga sig igenom och gjorde sig i
stället beredd att slå sig fram som
tidningsman, en bana som vid denna tid
började kunna bjuda män av hans förmåga
åtminstone vissa framtidsutsikter.
Som ett tecken till att han öppet
tillstod sig ha funnit broarna rivna
bakom sig fattar jag hans litteraturkritiska
medarbete i »Malmö nya allehanda»
under detta år, och det vissa är, att det
skärpte och fördjupade striden mellan
honom och hans motståndare. Redan
titeln visar stridslust: Litteratur signal,
och fastän ingen av Litteratursignalerna
bar hans välkända märke utan
betecknades med ett undvikande —?—,
tycks man i allmänhet utan vidare haft
klart för sig, vem författaren var. Hans
uppsatser äro välskrivna, för övrigt
typiska för dåtidens outrotliga lust att i
varje tidningsuppsats framlägga
åskådningen i sin helhet och endast ägna en
mindre del av utrymmet åt det
granskade arbetet — ett arv från Atterboms
och Geijers tidskriftskritik — och
naturligtvis ganska säkra i tonen av omdöme
och dom. Han skrev om en
diktsamling av Nybom, om Lénströms Marlowes
översättning och estetiska historia, ett
urval av Platons skrifter, Rydéns studie
över Atterbom, dramatiken i Frankrike,
en ny upplaga av Tegnérs Fritjofs saga
m. m. I den sist nämnda, införd den
27 oktocer, återkom Strandberg till
»fallet Tegnér», som han i korthet berört
ett par gånger förut, i utförligare
framställning. Han uttalade sig med den
varmaste beundran om Tegnérs stora
dikt och om personen med vördnad,
men yttrade även ord som dessa: »Man
har sagt, att denne väldige genius nu
är sönderbruten; är denna sägen
verkligen sann — och vi ha all anledning
att befara det — då har svenska folket
i verkligheten upplevat ett sorgespel,
vars like i hemskhet och förfärligt
gripande kraft ingen pensel ännu förmått
frammana på diktens duk.» För »den
yra, som på senare tider stundom syntes
fatta honom och drev sitt ovärdiga spel
med hans bättre, hans stora egenskaper»
var han själv knappt ansvarig; framtiden
skulle avmantla den Mefistofeles, som
var den skyldige — det var biskop
Heurlin, som redan av andra utpekats
som Tegnérs onde ande. Bland
fyrtiotalets Tegnérsangrepp voro Talis Qualis’
ingalunda de skarpaste och långt ifrån
de, som kännetecknades av den hetaste
oviljan. Med Atterbom delade Tegnér
lotten att av de liberala bladen i
allmänhet behandlas som den minst
gynnade fienden, och av den sympati, den
vilja att göra honom rättvisa, som öppet
visas hos Talis Qualis, finnes oftast intet
spår. Orvar Odd skrev 1843 i »Liten
lever än» en presentation av Svenska
akademiens ledamöter, och där heter det:
Herr Esaias Tegnér. Ett stort ljus,
som i strömmen av det politiska
luftdraget kommit att för tidigt brinna ner
i pipan; en europeisk lyra, som icke
längre håller ton, sedan den tyvärr fått
en skruv lös.
I andra skrifter är hans ton ännu
fränare, och namnlösa författare ha
givetvis också rikt förråd på grövre ord.
Men i Lund hade Talis Qualis ingen
god press. »Den nya skånska
corre-spondenten» — vars redaktör han vardt
tre år därefter — utkom den nionde och
sextonde november med »Bihang», som
innehöll två insända, oundertecknade
långa artiklar. Den första behandlade
Litteratursignalerna med hän och harm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
