Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
temannen Josef Spuller—herr Carl
Broval-lius, fick besök av Distriktschefen, bakom
vilken man, som hos Lindqvist i
Strindbergs Påsk, anade en personifikation av
Gud fader. Vid detta tillfälle övergingo
de handlande personerna till den bundna
formen och började tala på vers. Herr
Emil Hillberg—Distriktschefen hade
lyckligtvis den säkerhet, som krävdes i denna
verkligt påkostande roll. Han kunde
personifiera Gud själv utan att det blev
hädiskt eller löjligt, och meningen var väl,
att denna seen skulle vara den sjukes sista
drömmar och yrsel. Det verkade dock
något heterogent med det lyriskt mystiska
inslaget i all den övriga nästan tröstlöst
torra realismen. Det föreföll alltför
pessimistiskt, att fattigdomen skulle, om man
undantager faderns plikttrohet, ha dödat
nästan alla livsvärden för en hel familj.
Bäst var kanske tredje akten, där med.
stud. Stanck—herr Ivar Nilsson med
verkligt exuberant cynism övertalar hyresgästen
med. stud. Stranz—herr Olof Molander
att förföra husets dotter, den älskliga men
av ständigt armod desillusionerade
kontorsfröken Marie Spuller—fru Stina
Hedberg. Alla tre spelade förträffligt, och
de båda unga gåvo ett sant och skakande
uttryck åt en lidelse, som blev tilltrasslad
genom den skeva ställning de stodo i till
varandra. Man hade nästan önskat, att den
kraft, som i livet åtminstone för tillfället
kan göra människor rika och lika skulle ha
segrat i femte akten, Requiem con sordino,
och blivit en motsvarighet till det, som
behandlades i den tredje, det som gör alla
lika för evigt — döden.
Skildrade »Armod» den vardagliga
fattigdomens sorger och besvär, så fingo vi
i Adrian van der Werf se det
stortids-tillägg av ångest och förtvivlan, vilket
makterna då och då, 1574 eller 1917, pålägga
en mindre eller större del av mänskligheten,
som redan förut ansåg sig ha det tillräckligt
bistert. Utan att vilja gå så långt som
Meaterlinck, vilken påstår, att de tyska
soldaterna 1914 voro grymmare än Albas
spanjorer, måste man erkänna att man i
Nederländerna också i de sista tiderna fått
påhälsning av det stora lidandet.
»Es irrt der Mensch so lang er strebt»,
heter det. Inte alltid gälla dessa ord om
den strävande svenske dramatiske författa-
ren Ejnar Smith. Hans Erlingsnäs var
en i huvudsak lyckad pjäs. Men fast nan
på Dramatiska teatern i sitt skådespel
Adrian van der Werf hade användt sig av
säkert rummets enhet, troligen tidens och
rätt mycket av handlingens enhet, så blev
dock Juliana van der VVerfs—fröken
Schild-knechts entoniga kvidande, varmed pjäsen
började, ett något enerverande ledmotiv,
och man saknade den rytm och den
spänning, som i all dramatik, det må vara fars
eller tragedi, är livsnerven. Men, som
Benvenuto Cellini uttryckte sig, då
kardinalerna talade om, hur nymfer och
tritoner borde skulpteras på hans berömda
guldsaltkar, »sådant är lätt att säga men
svårt att göra». Pjäsen var emellertid
redbar med allt vad detta ord innebär av
beröm och begränsning.
Leyden är inneslutet av spanjorerna.
Staden hungrar. Borgmästaren Adrian van
der Werf, försedd med en strävare världsvy
än den, som utmärkte hans namne, den
galante herdescensmålaren omkring år 1700,
fick använda hela sin plikttrohet och
auktoritet för att trots stadens och hans egna
olyckor hålla modet uppe på borgerskapet.
Hans ena dotter liade mist förståndet av
sorg. Juliane blev ibland bunden men fick
vara glad, att hennes fader ej delade den
uppfattning av sinnessjukdomen, som
kommer till synes ända in i våra tider. Den
luterske pastorn von Bodelschwing framhöll
år 1888, att sinnessjukdom ofta endast är
skenbar och i själva verket består av
besatthet av onda andar. Mot dylika har
man, som bekant, användt mycket
hård-händta medel. Fröken Schildknecht gjorde
med sin ovanliga intelligens det mest
möjliga av den stackars kvinnan, som pinade
sig själv, sin omgivning och oss på andra
sidan rampen. Den andra dottern, Gertrud
—fröken Jessie Wessel, var endast
vansinnigt förälskad, och detta gjorde att under
det att döden tog hennes broder, då han
sökte tränga sig igenom de fiendtliga
linjerna, så »tog», som hon själv yttrade,
»livet» henne och hennes fästman med det
lyckliga resultat, att hennes äktenskap med
Jan van Bronkhorts—herr Högel blev
betydligt påskyndat. — Leyden undsattes. Även
andra än de som läst John Lothrop
Mot-leys historia över Nederländernas
frihetskrig, ty Leydens räddning omnämnes inte
i Pallin-Boëthius, veta nu detta. Herr
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
