Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
ett mystiskt sätt förhäxar den släkt, varom
boken förtäljer. Släkten lever under
naturbannet; det är dess styrka men blir
slutligen också orsaken till dess undergång.
Sin motiviska enhet har den vidlyftiga
skildringen just i denna släktutveckling, som
går från primitivt naturtillstånd till
degenererad modernitet. Med så oslitliga band
äro »Vargarna» fästade vid naturen, att de
under fåfänga försök att anpassa sig efter
kulturen dragas tillbaka, snärjas och
strypas av dem. Lodjursögat bränner dem till
döds. Övertygande blir emellertid icke den
poetiska logiken i den symboliska form,
den sålunda erhållit. Man får nog
sammanhang i släktperspektivet, men
verkningarna av vildmarkssuggestionen och de
primitiva drifternas reaktion äro icke
framställda med bindande psykologisk och
poetisk kraft.
Starkast är bokens första parti med
berättelsen om nybyggaren och hans son.
De primitiva människornas jakter, strider
och äventyr skildras här på ett sätt, som
framhäver den kärva styrkan i deras natur.
Många präktiga scener fästa sig i
erinringen, t. ex. den kamp, som äger rum i
skogen mellan de två stigmännen om en
skjuten älg, och det överfall, som den ene
gör på den andres gård för att taga
blodshämnd. Om vild kärlek berättas friskt
och medryckande i episoden om markens
son, som jagar och tar den främmande
kvinnan han möter i skogen.
Skräckstämningen från ödemarken har fått gestalt i
berättelsen om den vansinniga gamla
kvinnans strid med vargarna — det är ett
färgstycke i frostvitt och blodrödt, som gör
ett grellt intryck. Mindre fängslande är
den episod, med vilken författaren anslår
sitt symboliska tema. Gammalt skrock vill
som bekant veta, att starka
känsloskaknin-gar, för vilka havande kvinnor bli utsatta,
på ett ominöst sätt inverka på fostret.
När nybyggarens hustru blir skrämd av en
lo, känner hon en sprittring i sitt inre och
hon förstår med detsamma, att lodjurssjälen
gått in i barnet. På så sätt ges den
fantastiska förklaringen till den förtrollning,
varunder släkten alltsedan dess hemfallit.
Den sista ättlingen, Immanuel Varg, behöver
blott se på ett i ett skåp skulpterat
lo-huvud för att gripas av ångest.
Berättelsen knyter sig till tre
huvudpersoner, representanter för olika släktled.
Vildmarkssjälen behärskar alla tre och
återfordrar till sist deras liv. Nybyggarens son
är ännu den starka primitiva skogsvilden,
som försvarar rätten till sin torva med
blod men till sist stupar under den
hetsjakt man anställer mot honom. Under den
senare släktutvecklingen övergår den
ursprungliga handlingskraften mer och mer
till drömlynne. En drömmare är Alf,
hittebarnet. Med berättelsen om hans död har
författaren diktat en vacker natursaga. Han
svingar sig upp på en vit älg och
omkommer med sin bärare i en isvak. Kulturen
har redan vunnit stora framsteg i
ödemarken, men Alf kan icke finna sig tillrätta i
ett ordnat arbetsliv; i honom verkar
släktsjälen, och hans svärmiska oro driver
honom från hus och härd ut i skogsdjupet.
I hans kärlekshistoria saknas icke drag av
en billig romantik — en sådan
förekommer även annorstädes i boken — och
stämningsupprepningen mattar i någon mån
naturskildringen. I sista delen av
romanen har släkten nått fram till vår egen tid.
Ett brukssamhälle har vuxit upp på den
plats, där nybyggaren en gång tog skogen
i besittning. Immanuel Varg är den siste
av »de röda huvudena». Men hos honom
leder naturinstinkten genom sin brytning
med hans sociala ställning och uppfostran
till en tragisk konflikt. Han blir offer för
en neurasteni, som till sist slår ut i
vansinne. För att hämnas den av
civilisationen kränkta naturen anlägger han mordbrand
på brukssamhället och omkommer själv i
lågorna. När man läst berättelsen till slut,
förstår man, att författaren avsett ingenting
mindre än att framställa det mänskliga
kultursamhällets uppväxande ur
naturtillståndet och de själsliga formförvandlingar
och motivförskjutningar, som äga rum
under denna utveckling. Det är
människodjurets gradvisa tämjande, som Vargarnas
släktsaga på sitt sätt illustrerar.
Författaren har framför allt haft uppmärksamheten
riktad på naturdriftens bakslag i
utvecklingen, om än detta psykologiska motiv
icke är fast utarbetat och nästan
övertäckes av den rikliga naturlyriken. I hans
skildring avtecknar sig emellertid den lilla
begränsade och belysta yta, som vårt
medvetna liv utgör, mot bakgrunden av den
skumma släktsjälen med dess ännu i vårt
omedvetna inre fortlevande instinkter. Där
dessa icke blivit kuvade eller balanserade,
2 »o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
