Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM
Lettres provincialesoch modernismen i vår
tid den gamla reformsträvan inom
romerska kyrkan. Men ingendera har förmått
genomföra sina krav. Endast inom den del
av evangelismen, som av Imbart de la
Tour, den utmärkte forskaren och
hängivne katoliken, förklarligt nog
betecknas som avfälling, genomfördes de
reformer, som Erasmus i likhet med många
fore honom påyrkat, endast i större mån
än han kunnat ana.
I början efter Luther såg det mörkt ut.
Sederna tycktes förvildas. Man anklagade
bland motståndarna reformationen för att
den verkade upplösande och försämrande
på sederna. Anklagelsen framställes än i
dag. Det är svårt att fullt kontrollera
dess riktighet, vad angår
reformationstiden. Men nu behöva vi icke längre tvista
om vad som varit. Nu kunna vi
överblicka en längre tidsperiod. Nu är det
icke längre möjligt att stanna vid
anklagelser eller förmodanden. Ty nu har
historien själv talat, så att även den
döve måste höra. Reformationens
frukter äro så uppenbara som de kunna vara.
Och vill man riktigt skarpt urskilja dem
i folkbildningen, personlig
självständighet, kultur och frihet, så skall man med
Laveleye gå till Schweiz eller
Nederländerna, där samma folk med samma
språk visar i katolska och evangeliska
kantoner, områden och stater, vad det
blir under romersk och under
protestantisk religion.
I vår svenska reformationshistoria
kan ur tillgängliga urkunder
genomgripande rening uppvisas inom en begränsad
tidrymd av få årtionden.
Jag anför icke detta för att höja den
protestantiska egenrättfärdigheten. Den
är stor nog ändå. Det finns åtskilligt för
oss att beundra och eftersträva i katolsk
fromhet och organisation. Utan jag anför
det för att konstatera, att för Luther hela
raden av reformer äger blott sekundär
betydelse. Reformerna lågo ej, såsom
för evangelismens övriga män, i översta
planet. Luther kunde hava sagt om alla
reformer såsom han skrev till och om
påvedömet, vilket ju eljes för honom
tedde sig som antikrist, »Kristi
motståndare», från Coburg 1530: »Vill påven
vara herre eller överhet, så låta vi det
väl ske . . ., endast han låter evangelium
vara fritt». Om klostren, som Erasmus
ville avskaffa, skrev Luther tidigare, år
1528, till abboten Heino Gottschalk, att
han, Luther själv, »skulle ha levat i kloster
längre, ja, ännu i dag, om bröderna och
klostrets villkor tillåtit det». För Luther
fanns det nämligen endast ett, som är
viktigt, själens frid och förtröstan, allt
annat kommer efteråt. Rättare,
reformerna betydde något för Luther endast
i samma mån som missbruken stängde
vägen till Guds fria nåd.
Reformvännerna, främst Erasmus, hade en rad av
förbättringar på sitt program. De kunde
visserligen ssmmanfattas under namnet
evangeliska och bibliska. Men för
Luther betydde evangelium icke någon bok
eller några grundsatser utan helt enkelt
Guds oförtjänta nåd i Kristus, som
mottager och saliggör den syndiga
människan i hennes fullkomliga vanmakt. Från
detta A och O i religionen härflyter allt
annat godt, efter detta bedömes allt.
Sålunda ägde Luther intet egentligt
reformprogram, annat än i andra hand. För
kyrkoreformens övriga målsmän betydde
själva de enskilda förbättringarna i sig
själva mer.
Ändå ha de endast inom Luthers
och hans lärjungars område förverkligats.
Vi ställas inför en gåta, vars lösning
religionens historia på åtskilliga ställen
ger vid handen, ingenstädes tydligare än
här. Fromheten har två huvudformer,
båda med hemortsrätt inom kyrkan.
Man har kallat dessa två fromhetstyper
de en gång födde och de två gånger
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
