Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
08
B
Fot. A]mberg & Preinitz.
HARRIET BOSSE SOM KERSTIN
I KRONBRUDEN.
påminner sig plötsligt att man är svensk.
Man gripes plötsligt av en häftig kärlek
och längtan till detta grälsjuka och härliga
folk, till dessa kantiga och sura människor,
som sitta och förtala varandra, äcklas över
varandra, gnata på varandra i krogar,
salonger och bakgator.»
Så långt i nationalism kan jag ej gå
utan erkänner, att jag hade ganska
grundligt tråkigt, om också scenerna inomhus
och särskilt scenen utanför kyrkan gav
något av Sverige i god mening. Sällan har
man dock på teatern sett något så
skärande falskt som dekorationer och
scenanordning i den första scenen Fäbodvallen.
Man svävar i okunnighet om vad Kerstin
egentligen gjorde med barnet. Önskade
hon i tankarna barnets död? Ej kan väl
ett bondkvarnhjul bli så perplext bara över
att en bondflicka får ett oäkta barn och
att hon lämnar det till en jordmoder, så
att det trillar baklänges, som det gjorde
häri stycket. Kerstin—fru Bosse var
gripande vid skampålen och rörde då djupt
genom tonfall av den bittraste ånger. Bland
de övriga fäste man sig särskilt vid fröken
Schildknecht—jordegumman. Hennes gro-
teska rörelser och hemska kraxande skrämde
till och med en så pass fullvuxen person
som den som skriver dessa rader.
Med Kronbrudens miljö och
livsåskådning har Den gröna fracken ej mycket
gemensamt. Den har, oriktigt nog, fått
namn av komedi. De genomkvicka
författarna Robert de Flers och G. A. de
Caillavet ha faktiskt skrivit den
elegantaste fars, som tillkommit under de
senaste decennierna. Fars, ty verkligheten
är visserligen underbarare än dikten, men
inte roligare. Det är den parisiska
nöjesvärlden och den franska akademien som
gisslas. Vad den förras avstraffande
beträffar, förefaller straffet att utdelas med
den stränghet, varmed en mycket road och
förtjust herre tillrättavisar en vacker dam,
som varit något för frispråkig. Och
säkert har franska akademien, som, man
säge vad man vill, i alla fall utgöres av
en samling av det intelligentaste folkets
allra mest begåvade herrar, med största
belåtenhet åsett detta gyckel med de
»odödliga, vilkas namn man icke minnes», och
med en glädje, som varit oblandad, om
den ej hos några grumlats av avundsjukan
att ej ha skrivit stycket själv.
För sådana som önska att skådespel
skola försiggå på intressanta ställen bör
Den gröna fracken vara idealisk.
Första akten spelar i hertig de
Maulé-vriers slott vid Deauville. Den platsen
är just det allra mest justa då det
gäller att andas havsluft vid Atlantiska
oceanen vid den i motsats till Medelhavets
azurkust s. k. smaragdkusten. Andra
akten försiggår i samme höge herres slott
vid Louveciennes, där man för resten med
rörelse skulle kunna påminna sig, att
Madame Dubarry bodde under den gamla riktigt
goda tiden. Tredje akten spelar i
franska akademien under högtidssammanträdet,
och endast den fjärde akten på ett ej så
vidare fint ställe, nämligen i statschefens
mottagningsrum i Elyséepalatset.
Hertiginnan de Maulevrier, född
amerikansk miljardärska, har, man vet ej för
vilken gång i ordningen, fått hjärtesorg,
hennes älskare har gått och gift sig, och
vänkretsen kommer nu på
kondoleansvisit.
Den store kompositören Parmeline, som
själv en gång förut varit hennes allt, spe-
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
