Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
och sin omfattande erfarenhet av
scenens värld och av hela den stora värld
av vilken denna utgör en spegel. Carl
Laurin har nämligen skådat teatern och
livet icke blott i Stockholm utan i många
av denna världens stora städer och icke
minst i den teaterkulturens storstad som
han allra helst och aldrig nog ofta gästar
— i Paris. Och det nöje han erfarit
inom teaterns väggar lyckas han med
något slags animal magnetism överflytta
på läsaren av Ros och Ris (à propos,
hans fyndighet förnekar sig icke ens i
det svåraste provet för en författares goda
huvud, nämligen att hitta på osökta och
karakteristiska boktitlar, — det är icke
allom givet att göra nya fynd sådana som
»Ros och ris» eller »Våld och väld» på
ett så uttröskat område som de
allitte-rerade dubbeltitlarnas). Finns det då
ingenting att invända mot denna livfulla
tillägnelse av alla de skilda företeelserna
inom scenens mångskiftande värld och
allt som står i rampskenets belysning?
Jo, kanske att författarens nästan
barnsliga glädje över allt »detta världsliga»,
som i så eminent grad lever på scenen,
de vackra dräkterna, de sköna damerna,
det komfortabla och stilfulla i interiörer
och detaljer, allt som återspeglar de
tjusande sidorna av livet, besticker och
stimulerar, i och för sig blir ett nöje
för honom, som vi hjärtligen unna honom
men som väl mycket uppmjukar hans
omdöme, när det blir fråga om behållningen
för minne, fantasi och hjärta av det vackra
fladdret och skimret. Nog har han visat
sig förstå och även kraftigt sagt ifrån
att teatern är »ei blot til Lyst», men om
den sätter till sitt mål att väcka direkta
olustsensationer blir han omedgörlig,
— det är lustsensationerna han söker,
konsten är för honom en Jugendbrunnen,
i vilken man sänker sig för att erfara
hela livets fullhet, blott icke dess tomhet
och fattigdom. Efter »Det gamla spelet
carl g. laurin. byst av
carl milles. omkr. I 9 I 3.
om Envar» nekar han sig inte sin van"
liga smakliga teatersupé, han blott
förenklar smörgåsbordet som en
konventionell gärd åt den överståndna
ledsamheten, och när Strindberg gräver sina
lönngångar i människohjärtans ondska,
förnedring och förhärdelse, känner han
sig uppbragt och förbittrad, ur stånd att
se de gigantiska proportionerna, som ofta
lyfta det fasansfulla eller beklämmande
skådespelet upp i konstens sfer. Även
Alceste väcker hans misshag — han är
osällskaplig och saknar fina manér. Men
författarens svaghet för livets sybaritiska
behag är förenad med så mycken
världsklokhet, fint vett och sinne för ett godt
och aktningsvärdt leverne att han blott
vinner på den öppenhet varmed han
lägger sitt väsen i dagen, och man
skänker honom till slut ett tacksamt leende
för hans galanteri med rosorna och hans
svårighet att gripa till riset, — det är
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
