Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilhelm Ekelund som essayist. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM EKELUND SOM ESSAYIST
Först som sist må det sägas att Vilhelm
Ekelund är en obotlig romantiker, en
Nar-cissus, som ständigt avläser skiftningarna i
sitt eget svårmodiga ansikte, självupptagen,
fängslad av sin egen gåtfullhet. Allt blir
personligt för honom, han finner endast
sig själv hos andra. Han är romantiker i
sin lättupprörda känslighet, sin genidyrkan
och sitt filisterhat, i sin skräck för allt
facklärt, allt »snusförnuftigt» vetande. Som
romantiker älskar han osystematiskt tänkande
och fragmentariskt aforistiskt
framställningssätt. Lyrikern Ekelund var inte minst
romantisk i sitt experimenterande med formen.
Och likväl söker han sina ideal i
antiken. Men för Ekelund som för Nietzsche
är antiken en spegel, i vilken han
betraktar sig själv. Båda ha en helt romantisk,
diktad uppfattning av antiken: de fatta den
ohistoriskt absolut som ett mönster för liv
och diktning, ett ideal. Det är en
svärmisk uppfattning i stil med Hölderlins.
Baselfilosofen Karl Joël har i en
avhandling om Nietzsche och antiken
resolut framkastat frågan om Nietzsche
förstått antiken och kommit till det resultat
att han icke fattade »det bästa, det
sant hellenska, det klassiska, Athen». 1
den attiska epoken, Sophokles’, Perikles’
och Sokrates’ Athen, kände han sig inte
hemma. Han drogs till den försokratiska,
tillika efterhomeriska tiden, lyrikens och
tyrannernas dystra och oklara epok. Om
denna veta vi så litet, av dess litteratur
äga vi bara brottstycken, och den är
därför lättare att omdikta. Nietzsche talade
om »det klassiskas fruktansvärdt sköna
Gor-gonhuvud» och bekämpade Winckelmanns
och Goethes hellenism som vek och
omanlig. Även denna gamla uppfattning av
antiken är ju ohistorisk och idealiserande
— den tar inte hänsyn till det sedermera
så starkt betonade orientaliska inslaget —
men följande epigram av Schiller torde
komma det hellenska närmare än Nietzsche:
Griechheit, was war sie? Verstand und Mass und
Klarheit; drum dächt’ ich
etwas Geduld nocli, ihr Herren, eh’ ihr von
Griechheit uns sprecht.
Ekelunds antikuppfattning sådan den
presenterar sig i Antikt ideal är densamma
som Nietzsches. Pindaros är höjdpunkten
av det hellenska. Så kommer det sig att
den bok som bär titeln Antikt ideal är
föga klassisk, om man håller sig till den
rätt träffsäkra definition på klassicitet som
Ekelund själv ger i sin andra Veri
Similia-bok: »Det naturliga uttrycket för
sinnesjämvikt och bildning.» I samma bok
vänder han sig mot den nya uppfattningen av
antiken som tragisk och finner nu att det
gamla Goetheska betraktelsesättet duger i
det väsentliga. Han ställer sig kritisk mot
Nietzsches »asianism».
Klassiskt eller romantiskt — vi
återvända till den ovannämnda meditationen
Glädjen, där Ekelund ger problemet en
symbolisk fattning. I de tidiga vårdagarna,
när blåsten sopar skyarna från himmelen
och vädret är blekt och strålande, höres
vipans energiska, spjutlika läte. »När så
en dag näktergalen och de andra
elegiskt-lömska skymningssångarna tagit i om
vårkvällarna, skall man minnas med
tacksamhet denna djärva stålblanka snabba
sveklösa ton och längta efter den. Den är en
årets och livets matutina cognitio, de
andras äro den vespertina. Och man vill
önska sig kunna en gång för alla resolut
kasta den senare över bord med alla
’hjärtats’ tvetydigheter — men det går ej, man
förstår intet, om man icke förstår bägge.»
-—• Man erinrar sig att Novalis säger att
aftonen är sentimental, liksom morgonen
är naiv.
Det är att fatta problemet från en
något annan synvinkel, om man säger att
Ekelunds böcker handla om den eviga
kampen mellan hjärta och förnuft. Vilhelm
Ekelund talar om någon i egen sak, alla
de visa klarhets- och trösteorden, som han
finner i de gamla böckerna, riktas till hans
eget rebelliska hjärta. Men i denna strid
— åtminstone när den utkämpas i livet
och ej i böckerna — segrar alltid hjärtat,
om det är något bevändt med det. Det är
en sofist som lätt och behändigt slår ned
alla skäl. Ekelund säger i Metron:
»Hjärtat är en förfärlig tyrann — skrattar åt
klarhet och förnuft, som ett barn som man
söker lista en kniv ur händerna på.» —
Är det underligt att Ekelund omfattar ett
epikureiskt, horatianskt livsideal ? Endast
den talar så bevekande och enträget om
den epikureiska lyckan och den vises lugna
fattning, som varit djupt nere i ångest och
oklarhet. Den som haft svårt för att kravla
sig upp ur avgrunden, undviker sedan
beräknande allt som kan kasta honom dit igen.
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
