Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilhelm Ekelund som essayist. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALGOT WERIN
inte begrava hjärtat eller dölja den
förtvivlan som ligger på bottnen. Harmonin,
känslan av enhet med sig själv och
världen, är en skänk av gudarna. Den är en
blomma som spirar upp i den fattigaste
jordmån. Här är det lönlöst att tala om
yttre omständigheter: de göra väl alltid
något till, men det är den fysiska och
psykiska konstitutionen som bestämmer
människan. Ekelund talar vid något
tillfälle om att det hos vissa författare finns
ställen som ligga utanför ramen av deras
verk, där man plötsligt känner att man står
inför människan och inte inför den litteräre
arbetaren. Dylika ställen finner man lätt
hos Ekelund, och de behöva här inte
påpekas.
De »fatala» människorna med sin
uppdrivna känslighet och sina intensivt
betonade upplevelser måste betala all kunskap
dyrt. Ekelund har måst gå en längre och
villsammare väg än de flesta för att
komma till insikt om att geni inte är
detsamma som lidelsefull upprördhet, omåtta
och föraktfulla gester, att klarhet och lugn
höra till andlig hygien och att man inte
stundligen bör leva på helspänn, att man
når sina syften bäst med förståndig
begränsning, lugn och lågmäldhet. Det är
denna insikt som ger prägeln åt hans
senare produktion. I uppsatsen om Emerson
i Tyska utsikter uttrycker han sin sympati
för dennes uppfattning av geniets uppgift:
att trösta, intala mod och styrka. Sedan
har han i varje ny bok haft mer att säga
om detta. Geniet, heroen bör hjälpa
människorna att erövra livsmöjligheter och nå
fram till glädje och förtröstan.
»Författaren måste tro, att det finns människor,
som behöva honom», säger Ekelund i
Metron, han som en gång föraktade publiken
och liksom Nietzsche ibland skrev med
avsikt att bli missförstådd. Det inte minst
glädjande i Ekelunds utveckling är hans
ändrade uppfattning av förhållandet mellan
författare och publik. Det tyckes som om
inte alla hans forna läsare förmått följa
honom härvidlag. I varje fall talar han
vid upprepade tillfällen om hur svårt många
människor ha för att uppskatta
förnufts-och klarhetsidealet. Man beundrar förr det
förvridna, grumliga och hetsiga, och den
som blir klar och stilla vill man gärna
kalla blek och matt.
Det är naturligtvis för tidigt att
stadfästa sitt omdöme om Vilhelm Ekelund.
När man läser honom, känner man sig
fortfarande osäker som när man vandrar
på vulkanisk mark och fruktar nya
eruptioner. Men man har rätt att vänta sig
en rikare och djupare utveckling av hans
författarskap, även om Metron, hans senaste
bok, inte ger något egentligt nytt utöver
de båda Veri Similia-banden, hans mognaste
och rikaste verk hittills. Dessa båda böcker
inta en plats för sig — en rangplats —
i nutida svensk prosa.
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
