Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Eremitlivet i dess betydelse för religion, konst och litteratur. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YRJÖ HIRN
tröstande intryck, dem naturen skänker
åt alla, och åt de ensamma i vida rikare
mått än åt någon annan. Man föreställer
sig därför, att de heliga eremiterna, där
de levde för sig själva, utan bud från
den värld de övergivit, ofta lockats att
söka svar på sina tankar från klipporna
och skogarna och lyssnat till alla de
röster, med vilka naturen talat till
människorna.
Försöker man emellertid i de gamla
fädernas skrifter uppleta några
uttryckliga bevis för ett sådant antagande, så
får man underkasta sig ett mödosamt
och i kvantitativt avseende föga lönande
arbete. De gamla asketerna uttala sig
nämligen icke ofta om den yttre
naturen. Och när de göra det, så ha de
i många fall endast sökt anledning att
framhålla den inre åskådningens
överlägsenhet över de yttre sinnena. Antonius
själv, alla munkars och eremiters
andlige stamfader, satte rent av sin ära i
att visa sig likgiltig för allt, som gjorde
intryck på kroppens ögon och öron.
Han yttrade sin förvåning över att en
man, som träffats av blindhet, kunde
sörja över förlusten av någonting »som
myror och flugor och myggor äga, i
stället för att glädja sig över den
besittning, som de heliga apostlarna
undfått och meddelat människorna». När
han en gång, säges det, låg försänkt i
bön, och solen så gick upp och omgöt
honom med sina strålar, så utropade han
helt otåligt: »Varför höjer Du Dig redan,
och varför stör Du mig i betraktelsen av
det sanna ljuset?» Liksom i en
imitation, synes det, av dessa asketiska
bravader skrev Augustinus i sina
Bekännelser de ryktbara fraserna — som
väckte bittra självförebråelser i
Petrar-cas sinne, när han år 1335 hade
företagit sin bestigning av Mont Ventoux
— om huru människorna gå att beundra
»bergens höjd, havets vågor, flodernas
lopp, oceanens oändlighet och stjärnornas
banor — men ha ingen uppmärksamhet
för sin själs oändlighet». Och liksom
för att utdraga den radikalaste
tillämpningen av den asketiska lärofaderns
mening, förklarade munken Makarius, att
varje kloster, som hade sina celler
riktade mot skogen, eller som hade trän
planterade på sitt område, hotades av
sitt fall. För att skydda sig, slutligen,
mot de farliga och distraherande
intrycken av den yttre naturen gick
munken Silvanus så långt, att han drog sin
kåpa över ansiktet när han vattnade sina
planteringar, så att han ej kunde frestas
till någon världslig glädje över
trädgårdens prakt.
Genom att ställa dessa och andra
likartade uppgifter i kontrast mot det
ringa antalet uttalanden som vittna om
intresse för naturen, kunde man
framställa ett skenbart nog så övertygande
bevis på att eremiterna varit andligen
blinda för den synliga världens skönhet.
Men man skulle likväl med en sådan
argumentering göra sig skyldig till ett
ytligt och i hög grad vilseledande
förallmänligande. Den allvarliga
vetenskapen har i själva verket längesedan
övergivit uppfattningen om att eremiterna i
gemen skulle ha förhållit sig fiendtligt,
eller ens likgiltigt, till den yttre naturen.
Jag behöver med avseende härpå endast
hänvisa till de studier över
landskapsuppfattningen i den äldsta kristna litteraturen,
som anträffas i humboldts Kosmos, i
Montalemberts Les moines ♂ Occident,
i bleses Entwicklung des Naturgefühls
och i zöcklers Theologie und
Natur-wissenschaft. Den sistnämnde av dessa
författare har med full rätt framhållit,
att det ofta åberopade yttrandet i
augustinus’ Bekännelser icke innefattar
något fördömande av den estetiska
naturbetraktelsen som sådan, utan tvärtom
omtalar densamma som någonting månsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
