Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
Jag minnes från Paris, hur en gammal
intelligent fransk dam med förtjusning
berättade för mig, vilken vacker idé man
hade haft, då Edvard VII för första gången
besökte Paris som konung. I alla fönster
på Rue de la Paix, de stora modeaffärernas
gata, hade man låtit vackra mannekänger
och bodflickor taga plats, och alla dessa
unga flickor kastade blommor på den, som
så många gånger genom deras medsystrar
kommit Frankrikes bjärta så nära.
På detta ur verkligheten hämtade
uppslag grundas delvis pjäsen. Man tänker
också något på den belgiske gamle
monarken med Moses-skägget, vars huvud i
motsats till patriarkens icke var »för tungt för
en kvinnobarm». En del smärtsamma
kollisioner mellan skyldigheten att gagna
sitt land genom politiska visiter hos
ministrar och kammarpresidenter och å andra
sidan längtan att få vara en vanlig man
fullt och helt ha oroat många av de
konungar, som besökt Paris, och detta tema
har utvecklats av de tre författarna. Men
även om man kommer nedifrån kan det
uppstå svårigheter för sådana, som önska
gagna folket, socialistiska folktribuner, som
önska stiga högre för att hörbarare kunna
ropa ut sina rättfärdighetskrav. Också de
ha hjärtan, också de ha ögonblick av
svaghet.
Konungen av Sardonien är i Paris.
Den socialistiske affärsmannen Bourdier
misstänker på grund av de sex
municipal-gardisterna, som postera vid porten till den
bostad, där hans älskarinna vistas, ett
kungligt besök. Han överraskar paret men
förlåter på villkor, att konungen i stället för
hos hans granne markisen förlägger sin
jakt och jaktmiddag till hans jaktmarker
och socialistiska slott. Bourdiers maka, en
f. d. modist, som vid konungens av
Sardonien förra Parisbesök i sin hänförelse från
sitt fönster vid Rue de la Paix i stället
för blommor kastat en äppelkaksbit på
hans majestäts näsa, återfinner nu med
djup rörelse konungen som gäst under sitt
tak. Den förslagna socialistfrun förmår
honom att underteckna en för Frankrike
gynnsam handelstraktat med Sardonien och
skänker i gengäld majestätet hela sin lilla
delikata socialistiska person. »Vad skulle
dom säja, om de såge oss nu», frågar hon
triumferande sin gäst. »Vilka dom?»
»Folkena förstås och dom andra ’tyranner-
na’». Bourdier, som måtte haft alltför stor
tur i politik, affärer och spel, överraskar
konungen denna gång med sin lagvigda
maka. Men han förlåter också denna gång
mot löfte att få bli minister, och moralen
får också sitt, då madame Marthe Bourdier
högtidligt lovar konung Tohan av Sardonien
att aldrig bedra sin man med — någon
annan. Och så återvänder konungen, som
genom sin vistelse och jakt i denna trakt
av landet hade, enligt den festdikt en dam
av värld författat för tillfället, gladt alla,
ja hela skogen, där rådjuren berättade om
honom för Maria nyckelpiga, till sin
huvudstad.
Herr Svennberg var nu lika mycket
kung, lika uttråkad av allt utom det som
man inte får vara uttråkad på i Frankrike
som då han 1909 spelade rollen. Hans
entré hade just den rätta takten.
Socialisten Bourdier utfördes nu av herr Thorsten
Hammarén, förra gången av herr Åhrén,
men var nu i den gode skådespelarens
gestalt ej lika övertygande som då den
förträfflige typbildaren herr Aréhn spelade
den. Det skulle vara något mera bredt
och livsbejakande över denne fördomsfrie
tillbedjare av folkets majestät, vilken som
en stor kronhjort skuttar upp mot
samhällets höjder. Jag segrar genom att
bedragas, skulle han kunna taga som
valspråk på sitt privata brevpapper. Och de
två damerna, vilkas hjärtan klappade i
takt med kung Johans, voro verkligen så
välformade och eleganta, att moralen tiger
och nekar att slå ned ögonen. Thérèse —
fru Märta Halidén — borde kanske ha
varit en nyans ännu mera imponerande.
Hon var dock en cocotte de marque, vilket
ingalunda får inbjuda till någon opassande
vits med det nu så lågt stående tyska
myntet. Mme Marthe Bourdier—Tollie
Zellman var fullkomlig, men då får vid
begreppet fullkomlig icke fästas den minsta
bismak av tråkighet. Hon hade en
naturlighet, en sensualitet och en »sprall», om
ordet tillåtes, som för en stund försonade
oss med den närvarande tidens grådask.
Det blev ett vackert minne för kung Johan
att ha fått en tour de valse med henne i
livsdansen.
Från dessa ljusare och högre rymder
är det en lång väg till de osaliga själar,
som än i helvetet än i dödsskuggans dal
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
