- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
239

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

mer hetsig än pålitlig. När bandet håller
på att brytas, kastas han alldeles ur sadeln,
och hans oroliga kringflackande utan
tyngdpunkt äger en omisskännlig livssanning.
Man har intrycket av att det är något
som försiggår med honom under denna
prövningstid, och kanske rymmer detta
parti något att taga vara på. Mot boken
i sin helhet måste man ställa sig avvisande,
men den äger dock ett visst intresse för
att åskådliggöra de tendenser, som röra
sig hos ungdomen.

Kunna alla de föregående böckerna till
en viss grad inordnas innanför samma
litterära riktning, så kommer man in i en
alldeles annan romantisk strömning, om
man tar för sig Adolf Johanssons Pukes
dal. Stamfäderna äro här Kipling och
Jack London, och Adolf Johansson söker
efter förmåga förläna sin hembygd
Småland den vildmarksromantik, som
förebilderna gjort så populär. Allmänheten
har tydligen påpassligt igenkänt sina
gunstlingar hos den svenske eftersägaren med
det resultat att »De röda huvudenas»
tjugoförsta upplaga kan annonseras på den nya
bokens baksida. Denna författarens
enastående popularitet tvingar kritikern att
sysselsätta sig med det nyutkomna arbetet,
trots att det blott är en tom och
tillkrånglad historia, berättad i en uppstyltad
och osann stil.

Klokt folk har redan kommit överens
om, att De röda huvudenas publiksuccés
beror på en hos allmänheten utbredd
kulturleda, som gärna vill sticka sig undan med
tal om ett äventyrligt, falskt vildmarksliv.
Man fylles av sentimental längtan till
hundramila urskogar fulla av djur med
otämt driftliv och ödemarksskräcken i
hemlighetsfulla rovdjursögon. Midt bland
dessa kämpande djur och orörda jätteblock
blir människan enbart driftvarelse. Hon
kastas mellan brunstig älskog och dolskt
hat, ända tills ledan och slappheten binda
henne med lönnlig trolldom.

Inför en sådan falsk suggestion hjälper
endast ett hårdhändt avslöjande.
Dagdrivar-leda och stadsherreslapphet skina igenom
denna slags vildmarksromantik. Man tar
de obegränsade viddernas skogsdoft som
en glömskedryck, sedan man ytterst
varligt — läppjat på kulturens skum. Men
skogarnas sus visar sig snart vara en lik-

sång över de människodjur och
djurmänniskor, som kämpa i mållös strid till dess
toner. Det hela blir blott ett föraktligt
nervrus, med ångest och leda som både
förutsättning och resultat.

Denna allmänna analys av den moderna
stadskulturens bankruttförklaring kan punkt
för punkt få sin bekräftelse ur Pukes dal.
Den handlar om en jägare, som efter ett
nappatag med björnen förlorar minnet av
föregående händelser — detta är alltså
glömskedrycken. En skogsflicka vårdar
honom, och hon blir hans ödemarksbrud —
detta är det drömda naturtillståndet. En
hemlig makt lockar honom bort till Pukes
dal, där män döda män i lönlös ävlan
efter Puken, det lyckobringande
trolltyget, men blott finna ångesten. Här är
det otämda rovdjursdrifter som fritt få
spela, här är det trolldom, mystik och
brott. Egentligen är det dock kloka Anna
och Hundra år — allegorier på
materialismen och kristendomen — som
föreställas länka spelet i olika riktningar.
Vildskytten blir till läsarens befrielse slutligen
utledsen på det hela och återvänder till
härden och den trofast väntande kvinnan,
viss om att detta händelselösa älskogsliv
skall bringa den sanna lyckan.

Det tjänar till ingenting att närmare gå
in på det tilltrasslade händelseförloppet, ty
det saknar ali rationell motivering men
höjer sig heller aldrig till ett öververkligt
och poetiskt sammanhang. Också Adolf
Johanssons mycket omvittnade
naturbeskrivningar tyckas mig vara betänkligt
överskattade. För att ådagalägga detta är det
tillräckligt att anföra det förkonstlade
praktstycke, som öppnar boken:

Ödemark, Jotunskog. En försommarnatts
skymning slumrande över landet. Inte en
vindfläkt vakade. Allt sov, sov som i tusenårig dvala.
Älven, som flöt förbi, speglade inte rymdens
tomhet. Dimma låg på vattnet. Ett ättestup hängde
dävet och mörkt över strandens skog. Knotiga
oting till tallar vredo sig på höjden, famlande med
krumma grenar i midnattsdiset. Där hade gjusarna
sitt näste, de vita ensamfåglarna som kretsade över
älven i dragande timmar. Kring redet drömde
blåljuset och tomheten, varslande rymden där nere
över älv och skog.

Det finns ingenting av stor naturs
ro-fulla sinnlighet och överväldigande
oberördhet i dessa konstigt tillvridna perioder.
I stället förråda de upprivna nerver, som

239

/

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free