Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cl. Lindsko g
skall styra väl och väl ock låta styra sig,
och i ett regn av lansar, var han än blir ställd,
skall han som god och ärlig sidoman stå kvar.
Självsvåldet är det värsta onda, som finns till:
det störtar städer, det från husen jagar bort
bebyggarna, det bryter stridskamraters led
och driver dem på flykten, medan lydnaden
plär rädda dem, som följa ledarns givna bud. —
Antigone däremot böjer sig ej för
människors bud. Hon hade redan förut
sagt, vad som ledde hennes handlingar.
Det var gudarnas oskrivna lagar, det
var den inre rösten i människornas hjärta;
det är det daimonion, som lever i
evighet och som ingen vet när det blev
till. Men läser man igenom dessa ord,
som hon här yttrar, och vill ha reda
på, vad som innehålles i dessa gudarnas
oskrivna lagar, så är det ej alis någon
allmän sats:
om jag min moders son
måst fallen lämna som ett obegravet lik,
det skulle grämt mig.
Att hon skulle låta sin egen broder,
sin moders son, ligga obegravd, nej,
det kan aldrig vara rätt. Allt annat
bryr hon sig ej om. Döden — gärna,
men ej detta.
Vad bryr hon sig om, vad konungen
säger däremot, vad frågar hon efter
långa utredningar och resonemang. Han
är hennes broder, det är hennes plikt
att begrava honom. Antigone ser på
det enskilda fallet, hon ser på det från
sin ståndpunkt, som för henne
sammanfaller med gudarnas vilja.
Jag tror att man utgående från
dylika synpunkter kan bättre förstå
ett egendomligt och ytterst livligt
debatterat ställe i Antigone. Det
förekommer i den scen, där Antigone föres
bort till sitt underjordiska fängelse. Då
hon här under vägs i gripande ordalag
klagar över sitt sorgliga öde, fäller hon
bland annat följande yttrande:1
1 Översättning av V. F. Palmblad.
I sanning aldrig, om jag barn och maka än
ägt och förlorat, och de lågo ruttnande,
jag skulle detta vågat, medborgsmän till trots.
I stöd av vilka lagar för jag detta språk?
En annan make få jag kunnat om han dött,
och barn med annan man, om jag ett sådant
mist;
men när till Hades far och moder vandrat re’n,
omöjligt mig en broder mera födas kan.
Redan Göthe har skarpt klandrat
dessa ord. Han säger, att han ville ge
mycket, om en duktig filolog kunde
bevisa, att orden äro interpolerade och
oäkta. Motivet är enligt hans mening
»ganz schlecht und streift fast ans
Ko-mische». Denna Göthes önskan hade
— redan sex år innan den blivit
uttalad! — i viss mån tillmötesgåtts av
August Jakob, som sökt bevisa, att det
var en interpolation. Och efter honom
ha många strukit verserna.
Det han ej heller nekas, att
anmärkningarna mot verserna äro ganska
befogade. De äro logiskt anfäktbara. Ty
det är ej alis fråga om att rädda en
broder utan att begrava honom. Och
då är ju logiken skäligen klen, när det
säges, att om en broder dör, kan
Antigone ej få igen honom. Och
psykologiskt sett räcker det att hänvisa till
Göthes ord, att denna spetsfundiga
kalkyl hos en till döden gående hjältinna
stör den tragiska stämningen.
Det har längesedan blivit påpekat,
att de ifrågavarande versernas innehåll
går tillbaka till en berättelse hos
Herodotos. Konung Dareios har dömt persern
Intafernes och hans manliga anförvanter
till döden. Han tillåter emellertid
Intafernes’ maka att ur de dödsdömdas
skara utvälja en, som han ville benåda.
Till Dareios’ stora förvåning väljer hon
då ej sin man eller någon av sina
söner utan sin broder. På Dareios’ fråga
förklarar hon sitt val på följande sätt:
»O konung, en annan man kan jag få,
om gud så vill, och andrä barn, om jag
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
