Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August B r un i s
överlägsenhet ligger i den sinnrikhet
varmed han utnyttjat de arkitektoniska
förutsättningarna och förvandlat
svårigheterna till fördelar. För en
modern uppfattning kan det tyckas som
om han gjort väld på arkitekturen genom
»att slå hål i muren», som det heter,
med sin säkerhet i rumsillusionen, men
denna kritik skall icke här understrykas.
Det synes mig nämligen ofrånkomligt
att varje utvecklad bildframställning i
måleri slår hål på muren; den enda
murala dekoration som lämnar
arkitekturen oberörd är mosaiken, som bygger
med sten, som är mur. Gentemot
Mantegna, Piero, Lionardo, vilkas verk
äro burna av den stilla
monumentaliteten, kan Rafael visserligen ställa sin
oerhört virtuosa teckningskomposition,
vars väsen är rörlighet men dock
utlöser sig i harmoni. Men denna
monumentalitet hör scenen till, icke bildytan,
som fordrar lugn jämnvikt i rytmiken.
Rafaels figursamlingar berätta icke banalt,
men deras varelse är behärskad av en
rörelseakrobatik, vars finesser måste
utgrundas med mycket huvudbry. De
moderna Rafaelentusiasterna äro
matematiskt och tekniskt skolade specialister,
som i oändlighet kunna diskutera alla
linjekonstruktionens under, utan att dock
kunna övertyga oss andra att det är i
sådant konstens väsen ligger fördolt.
För den stora allmänhet som kommit i
någon kontakt med Rafael är han den
store charmören, som skapat gestalter av
en sällsam attraktion, genomstrålade av
en olympisk höghet eller ungdomlig
angelisk skärhet. Men icke heller där
ligger konsten. Vi få sätta den midt
emellan ytterligheterna: i den
framställning som utan virtuositet eller överdrift
utbildat sina medel, form- och
färgkomposition, figur- och rumskombination, till
att samverka för en högre enhet, som
förenar åskådlighet, glans, stilla höghet.
Dessa fordringar finna vi fyllda i Pieros
korslegender i Arezzo och i Lionardos
Nattvarden, i Michelangelos Sixtinska
bilder, möjligen i Rafaels Mässan i
Bol-sena och Parnassen, men icke i någon
av de största och berömdaste
kompositionerna i Stanzerna.
Vad som hindrar oss att i
Stanzerna se pärlor av monumentalkonst är
förutom den sceniska anläggningen de
uppenbara svagheterna i koloriten. Ingen
för konst mottaglig kan undgå att känna
missräkning, då han står inför
originalen efter att under längre tid varit
förtrogen med avbildningar i ton. Skolan
i Athen har ett behag som är
oemotståndligt i reproduktion; på sin vägg är
den full av dissonanser. Detsamma
gäller om Disputan, i mindre grad om
Parnassen och icke alis om Mässan i
Bolsena. På visst sätt vilar det något
oförklarligt, en viss mystik över dessa
svagheter. Rafael som kolorist är ett
ännu oskrivet kapitel; men den som
känner honom i några av hans
förnämsta oljemålningar har svårt att förstå
karaktären av dessa fresker.
Hemligheten ligger kanske helt enkelt i detta att
Rafael icke var född kolorist; ett fast
grundat måleriskt handtverk, som han
ärvde och utbildade, och en makalös
formkunskap göra honom alltid
tilldragande som tavelmålare. Men i
freskerna synes han ha velat experimentera
och på det hela misslyckats i sina
strävanden att vara originell (kanske i
tävlan med Michelangelo?).
Jag är skyldig att — polemiskt —
närmare motivera denna uppfattning.
Emil Waldmann har i en essay
(Zeitschrift für bildende Kunst) undersökt
färgkompositionen i freskerna. Han
finner »die Wirkung des Ruhevollen und
Harmonischen im Kolorit» och anser att
denna harmoni beror pä den logik
varmed färgen understöder massfördelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
