Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En finländsk jägares liv och död. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma S öder hj elm
kanske undantar den allra första tiden,
då han till egen uppbyggelse men
mångas förtret bar de rikssvenska
färgerna inne i sin studentmössa, slog
hans svenskhet aldrig över i det slags
patriotism, som under formeln
»Nyland är mitt fädernesland» erkände
endast svenska Finland som sitt, ej heller
kunde han någonsin räknas till dem
som skulle erkänt sin större solidaritet
med Sverige än med det finska Finland.
I trots av sin svenskhet aktade han det
finska folkelementet, och i arbetet som
i kampen stod Finland för honom som
en enhet, där de båda nationaliteterna
fritt borde få utvecklas vid varandras
sida. Men han älskade Sverige och
trivdes där, och icke heller han var fri
från de grubbel över Finlands eventuella
förening med Sverige, om vilka det
mycket kannstöptes eller åtminstone
mycket känslobetonat diskuterades under
några år i svenska kretsar i Finland.
Ett brevutdrag kan i anslutning till
föregående uttalanden vara av intresse att
anföra. Det är av 14 november 1912.
A ... s sympatier och intressen äro, tror jag
ganska jämnt fördelade i Sverige och Finland...
Jag tror han ofta funderar på att bli svensk
medborgare. Oberoende av mina sympatier
för Sverige — jag kunde knappast tänka på
det steget! Jag kunde måhända trivas utmärkt
i Stockholm några år — det tror jag också jag
kunde göra här i London — men om jag inte
tvingas därtill skulle jag inte bosätta mig där
för alltid. Det har många gånger varit fråga
om, vad Finland borde göra, ifall Ryska riket
skulle sammanfalla. B . . . och A . . . mena (?)
telegrafera till kungen att låta Svea garde
marschera över gränsen; och ifall det skulle
innebära en union med Sverige ungefär på
samma villkor som vår union med Ryssland,
så hade jag intet att invända. Utvecklingen
efter Borgå landtdag tror jag ingen kan stryka
ett streck över! Jag vet att B . . . och A ....
anse, att det varit en utveckling i orätt
riktning. Fennomanin är jag övertygad om är dock
en naturnödvändig företeelse, och det faktum,
att svenskarna i Finland äro en minoritet måste
leda till för oss icke alltid angenäma resultat,
och skulle under varje förhållande gjort det. —
Den som inte vill taga konsekvenserna, kan
jag förstå att han inte trives i Finland och anser
att allt är på tok där. För mig ställer sig
frågan huru man med beaktande av de verkliga
förhållandena skall kunna göra tillvaron för
Finlands svenskar dräglig. Det går
naturligtvis inte utan slitningar med det andra
folkelementet och ett bestämt motsatsförhållande i
många punkter; en majoritet är ju alltid färdig
att förbise minoritetens rättigheter. Men jag
är övertygad om, att det kan och kommer att
ske, ifall svenskarna veta att sköta sig.
Appelberg var dock svensk också på
ett annat sätt. Han såg icke det
Finland, som varit förenat med Ryssland i
över hundra år, som det enda och
verkliga Finland, en uppfattning, som under
tidernas lopp rotat sig så djupt att en
professor i historia med säkerhet kan
räkna på förvånade blickar från ett helt
auditorium, om han säger »vår konung
Gustav III». Erik Heinrichs, förut jour
nalist och litteratör, nu en av de mest
driftiga och insiktsfulla av våra militärer,
berättar, att Appelberg med stor iver
motsatte sig denna uppfattning och drog
i härnad för den historiska
kontinuitetstanken, när det gällde Finland. »Någon
Zugführerkollega», skriver Heinrichs, som
skildrat Runar Appelbergs roll i
jägarbataljonen, »hade en gång, anslutande
sig till en helt säkert alltjämt gängse
uppfattning, betecknat Tysklandsfärden
som ett avskärande av traditionens tråd,
en början till någonting fullkomligt nytt.
Appelberg såg saken annorlunda.
Brytningen med traditionen hade skett, då
Finlands gamla krigarsläkter, uppgivande
fronten mot öster, begynt sända sina
ättlingar i rysk tjänst. Jägarna hade
återupptagit traditionerna från
Haapa-niemi krigsskolas tid, från Gustavernas
och Karlarnas sekel. Vilken osanning
och vilken horribel dumhet att påstå,
att jägarna ej hade tradition att brås
på! Och Heinrichs tillägger med en
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
