Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dantes minne 1321—1921. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söder hj elm
Dante o ch Beatrice.
(Paradiso XIII) Teckning av
Sandro B o ti c e l li.
kosmos, i vilken de verkande krafterna
i mänsklighetens utveckling och strävan
speglas. Liksom hans yttre gestalt i
ali sin levande uppenbarelse växer till
mått som vi ha svårt att fatta, så ock
hans inre. Vilken outgrundlig rikedom
rymmes där icke, ej blott av vetande
men av stora tankar och beundransvärda
egenskaper. Kränkt i sitt djupaste
medvetande av allt vad han sett vederfaras
det rätta, goda, ädla i världen, är han
likväl betagen av en bergfast tro på
dessa makters seger. Som med ett
flammande svärd skiljer hans våldsamma
etiska patos mellan dem och deras
vrångbilder. Hans politiska världsbild är en
svärmares drömbild — han vill hava en
styresman över alla förenade folk, vilken
skall vara förmedlare mellan Gud och
människorna — men den utgår från de
högsta sedliga ideal, och han är viss
på att dessa en gång skola förverkligas.
Formen för hans framtidsstat har sina
rötter i medeltiden: Henrik VII, av vilken
han hoppades allt, var ju den siste
representanten för medeltidens
härskarideal. Men när han besvärjer himlens
makter att straffa kyrkans tjänare,
Bonifacius VIII och Clemens V, genom vilka
kyrkan förlorat sin värdighet, så går
det ut ur hans medeltids-katolska själ
ord, som påminna om kommande
reformatorer: kyrkan skall, liksom den
världsliga makten, hägna friden, den skall segra
med godhet och medla mellan stridande,
icke stifta split eller härska med våld.
I denna mening kan det vara riktigt att,
såsom det någon gång gjorts, jämföra
honom med Luther. Hans
humanitetsideal, som är alldeles modernt, på samma
gång det stammar från antiken, behärskar
även hans politiska betraktelsesätt och
förebådar renässansen. Hans
samhälls-lära visar likaså i många delar ut mot
en nyare tid och bygger på hans
erfarenheter ur verkligheten. Aristokrat i
ordets ideella mening och till sin
karaktär, är han stolt över sin bildning och
sin självständighet, men han fördömer
en bördsställning som icke utvecklar de
egenskaper, vilka en gång skaffat den
upphöjelse. Det är, säger han i ett av
sina tidigare prosaverk, ett misstag att
kalla den för adelsman, som har en
duglig farfar och far, men själv är intet.
»Någon har sagt, att en adelssläkt måste
vara så gammal att den icke kan
minnas sina oadliga förfäder; en sådan
råhet», förmenar Dante på sitt
uttrycksfulla sätt, »bör besvaras icke med ord,
utan med dolken.» Den personliga
dugligheten, virtu, valöre, är både det ärvda
och det förvärvda adelskapets ursprung.
Han skymfar den kapitalistiska
uppkomlingsklassen, detta »nya folk» som
med sin bondlukt och sitt jobberi
fördärvat Firenzes goda seder och vars guld
icke kan skänka sinnesfrid eller
tillfredsställa själens längtan. Han föraktar
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
