Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehr en s v är d
om någon syntes väl den närmaste
arvtagaren till huset Orléans’ rikedomar och
konungens gudson född till ali livets
lycka och härligheter. Ännu närmare
knöts han till konungen, då han år 1406
vid blott 12 eller högst 15 års ålder
ingick äktenskap med dennes dotter
Madame Isabelle de France. Hon hade
redan som barn bortgifts med Richard II
av England och var vid hans avsättning
och mord 1399 allenast nio år. Någon
tid därefter sändes hon tillbaka till
Frankrike. Det är samma person som
förekommer i Shakespeares Richard II, och
med ett väl starkt utnyttjande av
diktarens frihet har han av det nioåriga
barnet gjort en trofast kvinna, som
förutser Richards olyckor och när de äro
över honom fåfängt ber att få dela dem
med honom. Vad hon i verkligheten
gladdes åt att dela med honom var den
kungliga värdighet, som detta giftermål på
papperet hade förlänat henne, och endast
motsträvigt gick hon in på att avlägga
titeln av Englands drottning för att bli
gemål åt sin kusin.
Det var år 1406 som detta
äktenskap firades i Compiègne med utsökt
prakt — man har ännu beskrivningar på
de av pärlor översållade dräkter, som
buros av brudgummens fader vid
bröllopshögtiden.
Men knappast mer än ett år efteråt
mördas denne på öppen gata i Paris av
hertigens av Bourgogne folk; och
därmed är Charles d’Orléans’ glada och
lyckliga barndomstid förbi.
Under de följande åren allt intill
slaget vid Azincourt 1415 är han framför
allt upptagen av att hämnas sin faders
mord. Man skulle tro att detta var en
jämförelsevis enkel sak. Det fanns ej
minsta tvivel att ej Jean Sans-Peur var
mordets anstiftare, och han bekände det
till och med öppet. Den mördade var
konungens ende broder och varmt av-
hållen av denne. Hans änka var den
enda som visat den sjuke konungen
någon verklig godhet och förstrött honom
i hans tunga timmar. Hans son var
konungens gudson och måg. Man skulle
därför tro, att när Valentina Visconti
dragen av vita hästar, övertäckta med
svarta schabrak, och själv klädd i den
djupaste sorgdräkt infann sig i Paris för
att av konungen begära mördarens
bestraffande, detta skulle utan svårighet
villfaras henne. Men till sin bestörtning
måste hon nöja sig med goda ord och
löften att den dödes förläningar skulle
oförminskade övergå till barnen.
Intet visar bättre den maktlöshet,
vari konungamakten under den svage
Karl VI nedsjunkit gentemot de stora
herrarna. Och än värre skulle följa.
Sällan har en egendomligare scen utspelats
än den som följande år, den 8 mars,
ägde rum i Paris i det kungliga slottets
stora sal. I närvaro av mördaren och
det kungliga husets medlemmar, — dock
ej konungen, som höll sig innestängd i
sina rum, vare sig nu att han verkligen
var sjuk eller det blott var en
förevändning — höll den lärde professorn i
teologi M.e Jean Petit ett flera timmar
långt försvarstal, som utmynnade i ett
förhärligande av hertigen av Bourgogne,
som befriat Frankrike och konungen från
»le criminel d’Orléans», som denne
benämndes. Det hela slutade med
fullkomlig upprättelse åt hertigen av
Bourgogne, ja, man gick till och med så
långt att en del förläningar fråntogos
den mördades barn.
Förtärd av sorg och hämndbegär
överlevde Valentina Visconti denna skymf
endast några få månader, och Charles
d’Orléans stod, nu knappast mer än en
gosse, fader- och moderlös. Ännu en
förlust skulle drabba honom det följande
året: Madame Isabelle fick ej länge sörja
över att ej mera kallas Englands drott-
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
