Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
täckten av den norska Eggjumrunstenen
har emellertid fört med sig en
tillbakaflyttning av det stora genomgripande
övergångsskedet i den fornnordiska
språkutvecklingen: det har nu visat sig, att
ur-nordiskan redan omkr. år 700 hade
upphört att finnas till och vikingatidens språk
var i allt väsentligt färdigt. Ja, kanske är
denna övergång ännu något äldre.
Alltnog, ett kväde avfattat i slutet av
600-eller början av 700-talet kan icke kräva
mer än några ytterst lätta ändringar för
att förete låt oss säga iooo-talets
språkform. Att den täta och rika bygden kring
Bråviken måste ha varit rik på sagor faller
av sig självt, och de kunna lika väl som
andra fornsagor med ämne från Sverige ha
vandrat söderut och västerut. Kväden i
samma form som Eddakvädena ha också
funnits i Sverige fordom; det är tillfullo
styrkt på åtskilliga runstenar.
Hur det nu må hänga i hop med dessa
Helgekväden och f. ö. även andra
hjälte-kväden, som möjligen ha mera med Sverige
att göra än man skulle ha trott, så är
emellertid en sak viss: gudakvädena äro
uttryck för en livssyn och en religiös
uppfattning, som icke var enbart norrön, icke
höll sig förnämt på höjderna i väster, utan
rådde även här nere på låglandet i öster.
Senast har norrmannen prof. Magnus Olsen
med mycken styrka framhållit detta. I sin
avhandling om Rökstenen i Arkiv för
nordisk filologi 1921 har han sålunda sökt
uppvisa den stora inre likheten i
tankegång och syftning mellan Eddakvädena
Vaffirüönismål och Ljööatal å ena sidan
samt Rök-inskriften å den andra: de tala
alla om undergång och återfödelse i ny,
överlägsen skepnad. Odin skall dö, men
efterträdas av sin stridbare och starke son
Vale, Tor skall likaledes gå under, men
Magne, hans son, skall leva kvar,
mång-faldt starkare än fadern, och Varin, den
gamle östgötastorbonden, har sett sin son
stupa för fiendehand, men har nu fått en
ny son, som skall upprätthålla ättens heder.
Vi kunna icke ännu med någorlunda
sannolikhet avgöra vilken del vart och ett
av de nordiska folken har haft i de sagor,
sägner och sånger som bl. a. ha utformats
i dessa Eddakväden, och det är säkert, att
en hel mängd icke-nordiskt sagovirke
ingår i dem — frankiskt, gotiskt, burgundiskt
m. m. — Men säkert och värdefullt är att
alla de personer som uppträda i kvädena,
vare sig det är gudar eller människor,
tänka, känna, tala och handla nordiskt,
samnordiskt. Det är omöjligt att plocka
ut något enda psykologiskt drag och säga:
detta är norskt och kan inte vara danskt
eller svenskt. Ett enda kväde är tydligt
präglat av sitt hemlands förhållanden, så
att intet misstag är möjligt. Men endast
omgivningen, de trånga, torftiga
förhållandena och förekomsten av isbjörnar,
ingalunda däremot den etiska uppfattningen
särmärker detta kväde som grönländskt:
det senare av de båda Atlekvädena. Nej,
andan är överallt densamma. Och så
mycket veta vi tack vare olika källor om både
Sverige och Danmark i forna dar, att vi
tryggt våga kalla de andliga värdena på
vikingatiden för hela Nordens ägodelar.
Dessa värden möta oss strålande friska
och starka just i Eddan, om vi läsa den
fördomsfritt och med vaket, mottagligt
sinne. Har man stirrat sig blind på nyare
tiders smakregler, skall man nog finna
mycket i fornmännens sånger som står i strid
med dem. Vill man ha en drömmande,
mild, mjuk och smekande poesi av
opersonligt kynne, passiv, vek och blid — då
bör man aldrig ens titta på den
fornnordiska litteraturen. Ty denna sväller och
klingar av trotsig självhävd till och in i
det allra yttersta. T. o. m. resignationen
skälver där av okuvlig vilja till kamp mot
ödet. Det ligger i den mera av
vapenvila och bidan än av underkastelse. Att
helt ge tappt, det var för fornmännen att
avsäga sig allt människovärde och sjunka
ner till fänaden. Jag tror icke att ett
sådant tänkesätt är alldeles främmande heller
för vår tids människor, hur mycket än
opportunismen och kompromissandet ha
gripit omkring sig. Ja, här mötas t. o. m.
amerikanismen och forntidsandan i fullt
samförstånd.
Om det finns någonting som de gamle
avskydde, så var det vad Lafontaine
lovprisar i sin fabel om eken och vassröret:
att böja sig för att icke brytas. En man
— eller jämväl en kvinna — skulle vara
helt sig själv och genomdriva sig själv utan
att för faror eller mödor vika en hårsmån.
Det var varken själviskt eller hänsynslöst,
detta, det var endast en sida av kravet på
sanning och ärlighet. Villigt skall medges
att det i vissa fall, d. v. s. med vissa per-
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
