Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
av äldre och nyare sånger. Den uppburne
hovkapellmästaren visar som tonsättare en
betydande och vittspännande begåvning,
hans sånger utmärkas av en förnäm smak
och ett intimt inträngande i dikternas anda.
Den finländska sångerskan fröken Granfelt
med sin klangfulla sopran och sitt
skiftningsrika föredrag skilde sig förträffligt från sin
uppgift, och hr J:s pianoledsagning var över
allt beröm. Hr Aug. Kock fortsätter sitt
lovvärda värv att göra oss bekanta med
moderna svenska tonsättares sånger, varav
hans höstkonsert bjöd ett stort och
tilltalande urval, däribland flera intressanta
nyheter. Aven hr J. Herou sjöng på sin
konsert bl. a. en del nyare svenska sånger.
Särskilt starkt intryck gjorde Rangströms
verkligt monumentala Mitt land, till en
ypperlig dikt av Bo Bergman. Hr Herous
stora malmrika röst och dramatiska
föredrag skulle säkert göra honom till en
utmärkt tolk av Löwes ballader. Pianisten
fröken Törn gladde åhörarna ej blott genom
sitt sant kvinnliga, själfulla spel utan även
genom ett väl valt program, som upptog
bl. a. en Schubert-sonat (tyvärr ej en av
de bästa) och några saker av den av våra
pianister allt för litet uppmärksammade
Emil Sjögren. Debutkonserter ha givits av
en violinist, en pianist, en sångare och en
sångerska. Hr G. Anneli gav i Saint-Saëns’
violinkonsert h-moll och några smärre
stycken prov på en ganska utvecklad teknik
och tydlig läggning för det virtuosa,
varemot det allvarstunga grubblarlynnet i
Brahms d-moll sonat och den djupa
tragiken i Vitalis chaconne ej i hans tolkning
kommo till sin rätt. Herr S. Lizells
sångafton med ett alltigenom tyskt och ej minst
med hänsyn till sångarens rätt begränsade
röstmedel väl sammansatt program visade
honom i besittning av musikkultur och
föredragskonst utöver det vanliga; särskilt
i den intima genren torde han vara en
kraft att räkna med. Fröken E. Ljunggren
har en ej stor, men behaglig och väl
utbildad sopran, man skulle gärna önskat
något mer av temperament och
personlighet ävensom ett bättre uttal av de norska
och danska texterna. Herr S. Brandels
pianis-tiska begåvning är omisskännlig, men hans
spel skämmesavett oädelt,brutalt forteanslag,
vilket i förening med bristande musikalisk
uppfattning gjorde särskilt hans återgivande
av Schumanns svärmiska Fantasi föga njutbart.
K. F. U. M:s kör utförde vid en
kyrkokonsert som huvudnummer Liszts här förut
ej givna Requiem, men en genomgående
svår undersvävning så gott som
omöjliggjorde en uppfattning av verket.
Dirigenten borde redan under inövningen ha fått
klart för sig alt uppgiften vida översteg
körens förmåga. Aftonens behållning gåvo
solisterna, bland vilka särskilt hr Johanson
utmärkte sig, samt den förträfflige
organisten hr Otto Olsson.
Kungl. Teatern har under sin
nuvarande ledning allt mera kommit att intaga
en undanskjuten plats från de verkligt
musikintresserades synpunkt. Med fjorårets
Simson-parodi i färskt minne och
Offen-bachs Orfeus (tyvärr icke Glucks) i
perspektiv måste man djupt beklaga" den brist
på konstnärlig urskiljning som utmärker
teaterns verksamhet i dess senaste skede.
Upptagandet av Verdis Macbeth, höstens
stora nyhet, jävar ej detta omdöme. Att
dr Key, varm Verdi-beundrare, velat bereda
det gamla bortglömda verket en
återupp-ståndelse är en sak för sig, men motiverar
ej dess framförande på en scen där så
många äldre och nyare operor av vida
högre värde lämnas ur räkningen, och där
Verdi är tillgodosedd mer än någon annan
tonsättare, i det ej mindre än fem hans
operor tillhöra den stående repertoaren. Dr
Key inleder sin redan för ett par år sedan
utgivna översättning med en essay över
Verdis liv och produktion intill slutet av
1860-talet, där den biografiska,
omsorgsfullt sammanställda delen bjuder mycket
av intresse, medan den musikestetiska, ett
försök till »Ehrenrettung» av den tidigare
Verdi, lämnar mindre behållning. Tyvärr
är här ej tillfälle till ett närmare ingående.
Dock bör ej lämnas onämnt att förf:s
anklagelse mot tidigare biografer, som stått
mer kritiska gent emot Verdi, att de
antingen ej känt till de verk de behandla
eller också med tystnad förbigått
värdefullare arbeten, verkar lindrigast sagt
mindre sympatisk.
En bearbetning för operan av ett
Shak-speare-drama är i och för sig ingen lätt
uppgift. Macbeths text utgör ett skickligt
och i det hela pietetsfullt sammandrag av
sorgespelet och kan avgjort räknas bland
de bättre i sitt slag. Originalet följes ofta
ordagrant. Som en oförlåtlig stil- och
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
