Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Goethes italienska resa. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stegrades till trosfanatism, under det den för övrigt härskade i Europas kulturkretsar som fashionabelt credo.
Utifrån sett följde Goethe med strömmen. Han hade vuxit långt ifrån den burschikose profeten som ur sina intuitioners lysande nebula tecknade utkastet till gotikens kommande glorifiering. Nu hängav han sig med hull och hår åt en förkunnelse predikad av andra, men som det plägar ske när väldiga andar tycks böja sig för en färdig dogmatik: han tillägnade sig den med en mystisk intensitet som gjorde den till hans allra egnaste uppenbarelse, han blev som de stora trosheroerna religionsstiftare själv.
Goethe hyste en stolt förtröstan till sina ögon. Han trodde att de sade honom klara sanningen om alla ting på vilka han riktade dem renhjärtat frågande. Och de var helt visst ett underbart instrument, av sällsynt skärpa och finhet. Men de hade den likheten med vanliga ögon att de lydde en hjärna, och denna hjärna anvisade med utomordentlig bestämdhet vad de skulle göra. Goethes ögon var inga impressionistiska flanörer, de måste alltid gå på arbete.
Nu kom han till Italien »das Land der Griechen mit der Seele suchend», och lika visst som fordom den gudaktige visionären förmådde kalla himmelska gestalter till sin bönpall skulle han skåda vad han sökte med en åtrå av övernaturlig styrka. Men för honom kunde inte det tillbedda visa sig i en plötslig och bländande syn, han måste med oavlåtlig trevande möda rekonstruera det ur förvirrande brottstycken. På denna slitsamma vallfärd bjöds knappast långa mellanstunder av naiv njutning, men sådan eftertraktade inte Goethe, som med rätta kallade sig »ein nachdenklicher Mensch,» en »hypotesupplösare och hypotesmakare». Se och tänka var hos honom ett, på ett vis och i en grad som hos ingen annan mänska; han återgav »teori» dess ursprungliga betydelse av åskådning, hans tankar tycktes honom strömma in genom ögonen som ett språk rakt ur tingens väsen. Först Italien gav honom, som han hade drömt sig, det yppersta fält för detta sinnligt-intellektuella växelspel.
I sin Goethebiografi undrar Lewes en smula över att han inte mötte Shakespeares skugga på Veronas gator. Det kan man visserligen inte försäkra, men ett okärt möte skulle det varit. Goethe höll sig i denna tid omutligt förhärdad mot distraktioner. Alltför många minnesmärken av det som på samtida svenska hette »medelålderns felaktiga smak» sårade hans andakt på vägen till Veronas amfiteater, Vicenzas och Venedigs Palladiofasader, verk av »de gamle» och en de gamles lycklige härmare; det mesta gick han väl utan vidare förbi — pittoreska gatuvyer var inte uppfunna — men inför fräckt utmanande monstra som San Marco, dogepalatset, Sant’ Antonio i Padua måste han stanna och betyga sitt förakt.
Likväl räknade han sig knappast ens som begynnare i konstuppfattning innan han nådde Rom; det gällde bara att vänja ögonen som en beredelse till terminen. Folk och natur däremot kunde han studera med kännarblick, och det var inget avsteg från hans företecknade kosa. Himlen, klimatet, växtligheten, gatliv och teatrar, allt fogade sig in i hans antikidé och lät sig översättas till grekiska. För honom gnistrade Venedig i sol och muntra färger, det romantiska drömfloret var ännu inte vävt. Här unnade han sig ett par bekymmerslösa veckor, den längsta rasten innan han slöks av Rom.
Kring Goethes romerska tillvaro dallrar ju inte mer det gyllendis av oerhörda förväntningar i vilket det Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
