Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bengt Nordenberg i Rosenstrasse 3. Av Anna Emilia Wengberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B en ert
<2>
Nordenberg i Rosenstrasse j
Alarik och Signe. Oljemålning av Bengt Nordenberg, 1860.
Tillhör fru Signe Pedersen f. Nordenberg i Kristiania.
vänner i det gamla »Düsseldorpe», som
det heter i urkunderna av 11 59, nu gått
bort, såsom professorerna Jordan, Lasch
m. fl. och den särskilt gode vännen,
kopparstickaren professor Rudolf Stang
blivit kallad till Amsterdam, växte han
sig dock allt mer fast i den goda
konststaden, där han ju på visst sätt var
rotad och trivdes väl. Han hade ju i alla
fall varit düsseldorfare ända sedan han
1851 kom in vid den berömda
konstakademien i Rhenstaden med professor
Hildebrandt som lärare. Nordenbergs
gode vän och kamrat Tidemand hade
däremot aldrig varit hans lärare, ehuru
man ofta ser en sådan uppgift — detta
hämtat ur säkraste källa. — Ända till
1867 ansågs Nordenberg för att vara
Tidemands medhjälpare, i det man sade,
att han brukade undermåla åt Tidemand
samt att denne i stället lade sista hand
vid Nordenbergs arbeten. Så gick
ryktet. Från detta vilseledande sken blev
Nordenberg fritagen, när Tidemand, som
1837 kommit till Düsseldorf, också han
under Hildebrandt, 1867 reste hem till
Norge på 1 l/2 år. Då gick det
nämligen upp ett ljus för de tyska
konstnärerna på platsen, vilka nu först
kommo riktigt underfund med ohållbarheten
av det ovannämnda påståendet. De
gingo till Nordenberg och sade: »Aber
sie können ja auch alleinstehend malen,
wir haben geglaubt», etc. etc. — Tablå!
— Efter detta förlorade det gängse
ryktet sin udd i Tyskland.
I det Nordenbergska hemmet, en
trappa upp, låg det så kallade »antika
rummet», och det var märkvärdigt hur
lätt tungans band där lossades till
förmån för gångna tider. Bland de
medeltida möblernas vidunder- och
ängla-rika mörka ek och soffans och stolarnas
sparsamma, vinröda sammet blev sinnet
högstämt, och dolda strängar började
vibrera. Man kunde då få höra »Bengt»
och »Nanny» tävla i vältalighet. I kvicka,
roliga konturer drogo de upp sina lev-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
