Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanna Oterdahl
som, så länge hon orkade det, brukade
komma ut till Nääs någon gång under
sommaren, hade kunnat berätta något
om den saken. Som åt en vacker,
själfull tavla gladdes »frun», när hon såg
Kristin sitta under lindarna på
borggården med sin nötta andaktsbok i handen
och ett uttryck av klar, behärskad ro
över det tunna ansiktet. Många voro
kanske ej medvetna om att det som
gjorde att de funno sig väl i Sophie
Elkans närhet just var den respekt för
deras egenart, som uppkallade det bästa
inom dem till liv och aktivitet.
Hon var enastående trofast. Inte
endast mot sina döda, inte endast mot
den trängre kretsen av vänner, utan mot
alla, för vilka hon en gång fattat ett
verkligt intresse. Hon visste inte vad
det vill säga att likgiltigt släppa av en
människa eller nonchalera en förbindelse.
De som hon höll av bevarade alltid sin
aktualitet för henne, liksom hennes döda
gjorde det. Hennes förmåga av
deltagande var nästan obegränsad. Hon
hade den finaste, ömmaste medkänsla
för sina vänners sorg, hon hade den
vackraste hänsyn, och hennes glädje
över deras glädje hade en friskhet och
ursprunglighet, som gav ökad glans åt
sitt föremål. Var det fråga om en resa,
i ali synnerhet till en plats, som hon
själv sett och lärt sig älska, var det
nästan som skulle hon själv ha rest
med, så livligt deltog hon i planer och
önskemål, så ivrig var hon att ge av
sin egen erfarenhet, för att allt skulle
lyckas så väl som möjligt. Hennes
deltagande sträckte sig också till detaljerna
i hennes vänners dagliga liv. Allt vad
de ville anförtro henne, stort eller smått,
fick sitt värde, men hon var ängsligt
noga att aldrig antecipera ett förtroende,
att aldrig ens snudda vid det som inte
frivilligt lades i hennes händer. Men
det fanns ingenting, som inte tryggt
hade kunnat läggas i de händerna.
Hennes vördnad för andras
tillhörigheter var aldrig djupare, än när det gällde
andlig egendom.
Sophie Elkan hörde dock ej till de
människor som obetingat ge ut sig
själva. Hon gav, där hon ville ge, men
hon tyckte inte om att någon, vem det vara
månde, begagnade sig av henne. Om
hon hade respekt för andras
personlighet, så hade hon det också i hög grad
för sin egen, och hon tillät intet
påträngande närmande, ingen framfusighet.
Hon förstod utomordentligt väl att hålla
folk på avstånd, när hon så ville, och
hon ville det alltid, då det gällde
människor, som inte visste vad hänsyn vill
säga och som voro renons på pietet.
Den stränga behärskning, som hon ålade
sig själv och som hon förstod att
behålla, även när det »kokade» inom henne,
fordrade hon också av andra, och hon
glömde aldrig en taktlöshet.
Men hon glömde heller aldrig en
vänlighet. Hon var rörande tacksam
för den minsta uppmärksamhet, så
tacksam som kanske endast den är det,
som åldrats under ett ensamt liv, utan
en enda anhörig i sin närhet. Hur hon
kunde tacka för en sådan bagatell som
att någon ruskig vinterkväll med halka
eller snömodd bli följd de få stegen
från Högskolan, vars offentliga
föreläsningar hon nästan aldrig försummade,
till sin bostad på Götabergsgatan. Sophie
Elkan hörde till dem som använda många
ord, men hon begagnade aldrig ett enda
ord utan mening. När hon tackade för
att man för hennes skull besvärat sig
med fem minuters omväg, på samma
sätt som en annan skulle tacka för en
stor tjänst, var det därför att hon kände
det som en sådan och därför att hon
alltid var rädd att i minsta mån besvära.
Hennes förmåga att känna tacksamhet
blev gripande, när den sägs mot bak-
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
