Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
egentligen endast här som hans betydande
talang som ordmålare kommer till sin rätt.
Varje seglare måste genast känna igen
gudungarnas rop under blanka
försommarkvällar eller blomdoften, som oväntat slår
upp från någon löväng mellan berghällarna,
då man svänger in i lä under en udde.
Alla de otaliga detaljer, som tillsammans
skapa det yttersta havsbandets starka och
egenartade tjusning, leva upp i Mörnes
skildringar, där var sak nämnes vid sitt
rätta namn och vid vackra och välfunna
namn dessutom. Hans bok bär sin titel
med full rätt; dess verkliga hjälte är
Östersjön, det svenska havet, som en gång
bildade hjärtpunkten i det stormaktsvälde,
varom ännu de svenska folkspillrorna runt
dess kuster vittna. Det verkar nästan
symboliskt, att knappast någon diktare
efter August Strindberg så helt lyckats fånga
Östersjöns anda som finlandssvensken
Arvid Mörne.
Från Mörnes lättflytande, eleganta
prosa är steget långt till Ivar Ljungquists
knaggliga och tunga form. I Det mörka
Småland talas ofta om de jättestora
sten-gryt, som brutits upp ur åkrarna för att
bringa matjorden i dagen. Och ett
liknande mödosamt arbete tycks det ha
kostat Ljungquist att gestalta det litterära
stoffet. Hans språk med sitt starka inslag av
bibliska ord och vändningar för tanken
till de gångna tider, då bibeln i ordets
verkliga bemärkelse var Boken, den enda
som lästes och som därför ständigt blev
den omedvetna förebilden, då något skulle
fästas i skrift. Liksom hos våra skrivande
karoliner är språket hos Ljungquist tungt
och någon gång otympligt, men får också
ibland den knutna kraften hos de enar,
vilka för honom jämte stenarna utgöra
hans småländska hembygds symbol. Någon
tränad skribent är Ljungqvist knappast;
det förefaller som om »Det mörka
Småland» vore hans debutarbete inte bara i
den meningen att det är hans första tryckta
bok, utan också i sä måtto att han inte
tidigare försökt skriva en roman. Eljest
vore skillnaden mellan dess olika delar
ganska svårförklarlig. I början är
framställningen betydligt valhänt, med en
blandning av realism och konventionell
bonderomantik, som är långt ifrån lycklig; ett
samtal sådant som det Grytbäcksbonden
och hans son föra i bokens inledningsscen,
fullt som det är av bilder och konstgjort
folkliga talesätt, hör möjligen hemma bland
teaterbönder på Skansen, men absolut inte
på svenska landsbygden. Men ju längre
berättelsen skrider fram, dess säkrare lär
sig författaren behärska uttrycksmedlen och
dess sällsyntare bli dylika stillösheter, även
om de aldrig helt försvinna.
»Det mörka Småland» behandlar den
moderna tidens inbrott i en avlägsen
landsända, alltså ett ämne som är allt utom
nytt. Till den vanliga motsättningen
mellan bondekultur och industrikultur kommer
dock här en annan motsats, den mellan
fäderneärvd lutheransk kyrklighet och
importerat frireligiöst läseri. Men inom det
bestående är andligt och materiellt förenat
till ett så oupplösligt helt, att också de
främmande tendenserna, hur föga enhetliga
de än må vara, åtminstone för tillfället
svetsas ihop till ett däremot fientligt
komplex. När Duræus, prästen, och
storbonden Sammel Sammelsson motsätta sig allt
som tyder på att nya tider vilja tränga in
i Kritte socken, det må nu vara fråga om
järnvägsbyggen, skogsavverkningar eller
frikyrkopredikanters verksamhet, så kämpa
de i sina egna ögon främst en strid för
Guds rike på jorden. Lutheranismen är
för dem en bondereligion, och då
bondesamhället löses upp, hotas även deras tro
av undergången. Deras kristendom är
framför allt praktisk. Vad de hårdast
fördöma hos pietisterna är att dessa för trons
skull se bort från det dagliga livets
gärningar; den som endast hyser omsorg om
sin själs frälsning, men försummar sina
åkrar, är en dålig kristen. I prästsläkten
Duræus, vars medlemmar ända sedan Gustaf
Vasas dagar enväldigt styrt socknen,
förkroppsligas en tradition, som även när det
gäller denna världens angelägenheter är
dem i ordets egentligaste bemärkelse helig.
Nutidens väsen är alltigenom av ondo,
också då det yttrar sig i kulturell
överlägsenhet. Den gamle Duræus’ son och
efterträdare i prästämbetet äger inte längre
sina fäders makt över själarna just på grund
av sin friare åskådning och sin högre
bildning, som splittrar helgjutenheten i hans
väsen och livssyn. Han har kommit för
långt bort från jorden, han känner sig inte
som den urgamle bondegudens
ställföreträdare; därför brister bandet mellan ho-
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
