Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
gande får han knappast läsaren så helt i
sin makt, att denne t. ex. glömmer det
orimliga i att framställningen har jag-form,
trots att den mynnar ut i huvudpersonens
död. Men vad författaren i första hand
velat ge har heller inte varit en fantastisk
historia i stil med Poes, utan i
stället vad E. T. A. Hoffman skulle kallat en
studie i El Grecos manér. Åtminstone så
vitt den som aldrig varit i Spanien kan
bedöma, är också den spanska
lokalkoloriten med stingande, kritvitt solljus och
ökengult damm utomordentligt intensivt
återgiven. Och samma starka intryck får
man av den psykiska lokalfärgen med dess
blandning av översvinnlig extas och
pervers grymhet. I grund och botten
förefaller även denna dikt om. »det storartade
och förfärande i gångna tiders andliga
våldsmakt» vara en demonstration av hur
de oberäkneliga, förödande makterna i
tillvaron kunna bryta fram genom vardagens
lugna yta. Men här är det inte fråga om
yttre, utan om inre realiteter, om sjuk tro
och skoningslös fanatism, ting som vi
sällan eller aldrig få syn på, men som dock
äga en så ohygglig styrka, att de tvärs
genom döda århundraden förmå trasa
sönder en själ som råkat i deras våld. Trots
detta äro de dock icke det starkaste i
li-.vet, icke det som döljes djupast i ett
människohjärta; de måste vika för godheten
och kärleken, vilkas milda ljus skimrar
över den döende målarens sista minuter
och får berättelsen att klinga ut i ett
ackord av sval allförsoning.
Alltid behöver dock inte ett utbrott av
tillvarons primitiva krafter få en dylik
förhärjande karaktär. Ibland nöja de sig med
att för ett ögonblick sätta marken i
gung-ning under våra fötter och’försjunka så
åter i overksamhet. »Mannen i
snögropen» är historien om ett dylikt fall.
Doktor Frosterus, en av de säkra, metodiska
nutidsmän, viikas hela existens skrider fram
i noggrann marsch längs en efter kartan
planlagd väg, befinner sig med sin unga
fru och en förare på skidfärd genom
Jämtlandsfjällen. Redan från början verkar
fjällvärldens frusna, svindlande storhet
oroande på honom, som något vilket ej
passar in i hans reglementerade schema. Till
fullt medvetande kommer denna känsla
dock först när hans sällskap under en
storm nödgas lämna kvar den uttröttade
doktorn i en snögrop, medan de själva gå
för att söka hjälp. Då han ligger där,
halvt bortdomnad av trötthet och köld,
värnlöst utlämnad åt de fientliga
naturkrafterna och den fruktansvärda
ensamheten, löses hela hans föiegående liv upp
till en meningslös dröm. Han blir blott
ett litet barn, med barnets motståndslösa
känslighet och behov av något att trygga
sig till. Men ingenstans kan han finna en
orygglig sanning att hålla fast vid inför
den hotande döden, en visshet i allt det
svävande och ovissa. Så, till sist, minns
han den blick, varmed hans hustru sett
på honom dagen förut. Och då vet han
att han funnit det han sökte. Kärleken var
det fasta och orubbliga, »något som gick
oändligt utom honom själv». Och med
denna nyfunna visshet får han ro mitt i
storm och fara. — Räddarna hitta honom
ännu vid liv. Men knappt har han på
nytt kommit i kontakt med sin vanliga
värld, förrän hans gamla jag lever upp.
Då han sitter i järnvägskupén, är han åter
den överlägsne vetenskapsmannen, som
avfärdar det hela med en fras om »ett
krampanfall i tibialis anticus». Och »han skulle
skrattat godt, om någon sagt honom, att
hans säkerhet och skärpa kanske egentligen
blott var en oförmåga att hålla de stora
formlösa och dunkla tingen levande för sin
tanke».
Det är ju uppenbart att en
världsåskådning sådan som Siwertz’ ovan
antydda måste stå i orsakssammanhang med
världshändelserna och främst kriget. Hans
tidigare produktion visar som bekant även
att detta djupt ingripit i hans tankeliv.
Också i »Ställverket» har en av novellerna
— f. ö. den i mitt tycke relativt svagaste
— världskriget till omedelbar bakgrund.
»I fiendeland» handlar om en liten
tjänsteman i en stor tysk förlagsfirma, som blir
sårad under ett bajonettanfall, men lyckas
byta kläder med en stupad fransman och
föres bort till ett franskt kloster, nu
använt till sjukhus. Här möter han allt
han förut saknat, förnäm skönhet och
bekymmerslös ro. Och allt detta
förkroppsligas i syster Marthe, den vackra syster
Marthe, som han naturligtvis förälskat sig
i, stumt och hopplöst. Tills han en dag
plötsligt kommer till fullt medvetande om
den oöverstigliga klyfta, som gapar mellan
dem. Han rymmer och lyckas ta sig fram
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
