Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giorgione och Giorgionelegenden. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ali gu s t Hahr
konstnärer (1646) genom antydningar
och obevisade anekdoter m. m. bidragit,
har också gjort honom till en omtyckt
romanhjälte, om vilken man kunnat
fabulera hur mycket som helst på
grundval av de gamla skriftställarnas notiser
och i saknad av alla dokumentariska
hållpunkter. Romantiken förälskade sig
i denne målare, vars konst syntes så
besläktad med dess idéer och
känslostämningar och vars liv tycktes varit
av denna obundna, lätta art, som man
ansåg böra skänka genierna deras rätta
jordmån. Mycket av denna
legendbildning, som för övrigt redan 1700-talets
konstskribenter kärleksfullt togo hand
om, lever likväl kvar t. o. m. i våra
dagars allvarliga gallerikataloger.
Det man på yttre säkra grunder vet
om Giorgione är verkligen ytterst litet.
Det gäller så väl hans levnad som hans
konst. Man känner ej hans fullständiga
namn. Han kallas än giorgio, än
Giorgione (== den store Georg), vilket
på venetiansk dialekt skrives zorzi och
zorzon samt stammade från den lilla
staden Castelfranco på fastlandet eller
från landsbygden därintill. Slå vi upp
Vasari, finna vi honom uttrycka sig
sålunda: »Han var född i Castelfranco i
Trevisano 1477 (i 2:dra uppl. 1478), då
Giovanni Mocenigo var doge. På grund
av sin kroppsstorlek och sin själsstorhet
kallades han med tiden Giorgione.»
Ri-dolfi anger byn Vedelago bredvid nämnda
stad som hans födelseort, vilket är
möjligt, fast intet dokument upplyser
därom. Urkunder tala blott om »Zorzi da
Chastelfrancho». Han målar 1507 en
tavla för ett av Höga rådets
ämbetsrum i Dogepalatset och smyckar 1508
de tyska köpmännens hus, Fondaco
degli Tedeschi, n. v. posthuset, med
numer utplånade fasadfresker. Av ett
brev från 1510 från markgrevinnan
Isabella d’Este i Mantua till en agent i
Venedig få vi veta, att han samma år
avlidit i pesten. Isabella önskar köpa
en tavla ur hans kvarlåtenskap.
Målaren var då på sitt trettiofjärde år. Han
dog alltså i blomman av sin ålder.
Om hans verksamhet ha vissa
1500-talets författare, bland dem Vasari,
åtskilligt att berätta, men därav kan man
endast draga den allmänna slutsatsen,
att han varit Giovanni Bellinis lärjunge
och framför allt genom ivriga
naturstudier förvärvat sig ett berömt namn som
målare, men märkligt är, att den
florentinske konstförfattaren icke känner
några av den nutida kritiken
enstämmigt accepterade verk mer än
Fondaco-freskerna, även om han, som han själv
säger, sett äkta stafflibilder. För övrigt
divergera de båda upplagornas uppgifter.
Det är egentligen blott ett antal
porträtt Vasari studerat förutom ett par
bilder, som föga ha med Giorgione att
göra. Däremot äga vi rörande denna
sak ett ytterligt viktigt dokument i en
förnäm venetianares anteckningar om i
enskilda samlingar i Venedig och på
närmaste fastlandet befintliga konstverk,
notiser som härröra från 1525 — 1543
och enligt Frimmels utsago skulle
författats av Marc Antonio Michiel.
Redan år 1800 utgåvos de i tryck såsom
härrörande från en okänd herre, vilken
efter utgivarens namn Jacopo Morelli
ännu i dag brukar gå under
benämningen: »Anonymus Morelli» eller
»Ano-nimo Morelliano». Dennes
underrättelser om såväl samtidens som den äldre
tidens konst ha alltid betraktats som
ägande den största auktoritet, och när
man av de 16 tavlor han under korta
beskrivningar upptager som Giorgiones,
har identifierat tre (jämte ett fragment
av en fjärde) ha dessa bevarade bilder,
de s. k. »Tre filosofer» i Wien, den
s. k. »Giorgiones familj» i Pal.
Giova-nelli i Venedig samt den »Slumrande
5’4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
