Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rhytmer. Av Hugo Gyllander - Andarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hit g o Gy lia n de r
Men när skymning sakta
i kvällen sjunker ned, och intet mer
är kvar av brustna hopp, då träda de
med tysta fjät ur gångna seklers gömmen:
som verkligheter ur den svunna drömmen.
Man trodde dem förbi för langese’n,
som nötta plagg, som man en gång har burit
och kastat bort, som tomma fantasier
från kortsynt tomma år — Men kvar de stå,
och träda fram. Och ingen vink med handen
förmår att driva bort det starka: anden.
Den talar ej som dagens vise män
den kommer ej med några lätta krav,
i morgon glömda.
Den fordrar lugnt, men obönhörligt fast,
tillbaka allt, som en gång svek och brast.
Man sitter bland de levande och lyssnar
till trygga röster. Pulsen bränner het
av lust och kraft. Det är, som stode man
på fjällets krön —
Då ser man skarpa blickar mot sig glöda
från dem som verkligt leva, från de döda.
Så, när skymning sakta
i kvällen sjunker, och när livet tycks
mig främmande, jag ser det svunna taga
gestalt — — —
De starka andarne, som kräva allt,
som vandra fram i aftonsolens skymning,
hur levande de växa fram! — — —
Hur klara de mot ljusa skyar sväva,
hur tydligt formade,
mot dimgestalterna, som intet kräva!
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
