Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
att det första av de två prosaarbeten,
han mig veterligt utgivit, var en studie
över Lasse Lucidor. Liknar han ej en
av dessa sextonhundratalsdiktare, vilka
skrevo skämtsamma bröllopsverser
jämsides med högstämda psalmer och bastanta
dryckesvisor omväxlande med spröda
vårdikter? Ruben G:son Berg tycks mig ha
träffat alldeles rätt, då han särskilt
framhäver hans nära frändskap med
Stiernhielm — men en Stiernhielm, som lärt
sig begränsningens svåra konst och vars
instrument blivit förfinat genom en nära
trehundraårig litterär skolning.
Det är en jämförelsevis lätt sak att
säga: Så och så skriver Karlfeldt, så och
så skriver han inte. Och på detta sätt
kan man uttrycka nära nog allt hos
honom — utom det väsentliga. En
botanist kan beskriva allt hos en blomma
utom dess doft och skönhet, han kan
förklara allt utom den kraft som får henne
att växa och växa just så som hon gör.
Bättre än Karlfeldt själv gjort det i sina
dikter kan ingen uttolkare hoppas
klarlägga hans väsens förbryllande motsatser
av dämoniskt dunkel och trygg
fryntlighet, storvulen manlighet och vek känsla.
Och lika litet kan han hoppas få sagt,
vari den egenartade tjusningen hos hans
dikt består. Kanske ligger den djupast
sett i att Karlfeldt är endast lyriker och
ingenting annat. Hans strofer bilda inte
en förklädnad kring något filosofiskt
system, inte heller avse de, på några få
och i regel knappast lyckade undantag
när, att vara inlägg i dagens stridsfrågor.
De spegla endast solskenet och
molnskuggorna över världen och ljuset och
mörkret i hans egen själ.
leke minst härutinnan är han typiskt
svensk. Ty det blir väl ändå det sista
lösenordet för den som söker tränga in
i Karlfeldts lynne: en svenskhet sådan
som det sällan förunnas oss att möta.
Jag har svårt att tro, att en utlänning
någonsin skulle helt kunna fatta honom.
Hans dikt är ett träd med rötterna djupt i
den svenska marken, så djupt, att mycket
av dess säv sugs upp från
hemlighetsfulla, underjordiska källflöden, och med
kronan högt i den kyligt klara luften.
På någon av dess mäktiga grenar ha alla
vi, som hoppas ha fått ett grand av den
svenska diktens arv att förvalta, suttit
som sparvar och pipit, var och en efter
sin näbb. Och jag vet, att jag inte talar
bara i eget namn, när jag tackar honom
för alla de sånger som ha tonat genom
dess lövverk, vare sig det varit västans
mjuka särlafläktar som spelat där eller
nordan som kommit ridande med
klingande stål under hästhovarna.
Vignetten ur Dalmålningar utlagda på rim av A. E. Karlfeldt. Med träsnitt av Jerk
Werkmäster (Wahlström & Widstrand).
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
