Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vilhelm Ekelund. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Eke hind
har — såsom hans sista böcker visa —
lärt mycket av de stora religiösa
mystikerna. Och det är en fläkt av deras
visdom över hans senare produktion. Han
hänvisar till Eckehardt, till Swedenborg
och Thomas a Kempis. Naturligtvis har
hans religiositet intet med deras
konfes-sionalism att skaffa; men han har hos
dem funnit denna stillsamma ljusandakt
och ljustjänst, mot vilka han själv söker
sig som det bästa i livet. Därför kan
han säga om dem: »Låt oss ära dem
så, som Goethe ärade dem, men låt oss
se, att det finnes en befrielse från
självet också i det världsliga ljuset, om man
aktar på ett troget förhållande därtill.
Platons ljus-eros förde honom icke till
mysticism, och av några ödeläggelser
äro där inga spår i hans skrifter. Men
väl om en oavlåtlig nyfödelse i ljustjänst
och ljusdyrkan.»
III.
Ekelund skulle på frågan, hur hans
utveckling alltmer fört honom mot de
ljusa makterna i livet, kunnat svara med
Goethe: »Jag satt till bords med de
bästa; jag fröjdade mig beständigt åt de
stora.» Han har under lågmälta och visa
samtal suttit till bords med de bästa,
länge och stilla lyssnat till deras ord,
gett akt på skiftningar och nyanser i
deras själsliv och känt det bästa hos sig
i släkt med dem. På så sätt har han,
om man så får uttrycka sig, levat i en
tidlös rymd. Mycket av det, kring
vilket vardagsmänniskans tankar röra sig,
har för honom blivit smått och
obetydligt — men därför har också mycket
av det, som vardagsmänniskan går med
kalla och gråa ögon förbi, blivit honom
stort och heligt.
Det är, som jag nyss sade, ljuslinjen
i allt mänskligt, som Ekelund därvid
sökt följa. Man märker det måhända
bäst i hans förhållande till Nietzsche,
väl den som jämte Goethe och antiken
för Ekelund betytt mest.
Nietzsche har en gång karakteriserat
sitt väsen i de berömda raderna:
Licht wird alles, was ich fasse,
Kohle alles, was ich lasse;
Flamme bin ich sicherlich!
Men det är innerst icke den Nietzsche,
som Ekelund älskat så högt. Det går en
annan linje i hans väsen, tyvärr oftast
förbisedd, en ren, sval, klassisk ljuslinje,
som blänker till ovan ali den vulkaniskt
dånande massan i djupet. Den ensam
förklarar t. ex. Nietzsches stora
sympati för Gottfried Keller. Man skönjer
denna apolliniska linje särskilt i verken
från Nietzsches produktion mellan
ungdomsskrifterna och Zarathustra
(Mensch-liches — Allzumenschliches,
Morgen-röthe, Fröhliche Wissenschaft). Det
blänker ett guldrent gryningsljus över de
bästa aforismerna här, en hjärtats
generositet och stilla glädje, som så ofta i
de senare verken skymmes bort av
hatets och fanatismens moln. I den sista
aforismen i Menschliches —■
Allzumenschliches talar Nietzsche om de »fria
andar», som äro hemma i berg, skog och
ensamhet och liksom tänkaren, som
lyssnar till livets hemligheter, »på sitt än
sorglösa än eftertänksamma sätt äro
vandrare och filosofer». »Födda ur
morgonens hemligheter, tänka de över, hur
dagen mellan den tionde och tolfte
timman kan ha ett så rent, lysande,
stillsamt förklarat anlete: — de söka
förmiddagens filosofi.’’’’ Ekelunds sista bok
På havsstranden slutar med denna
maning: »Tänk på att du helgar
förmiddagen. Att tjäna förmiddagens genier,
— att göra så mycket som möjligt av
livets förmiddag.» Det är icke någon
litterär påverkan eller omedveten
reminiscens; det är den djupa
väsensfränd-skapen, som gestaltat ut samma symbol
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
