- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
384

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. L aur in

Både som europé i grön och som
ma-rockanare i vit dräkt var Ingolf Schanche
onekligen en sällsynt stilfull herrtyp. Man
bara undrade något över, hur den
utomordentlige skådespelaren och högintelligenta
personen ville nedlåta sig till att göra en
dylik tjugufemöresromantyp till en
människa, som led och älskade.

»Observera! På förekommen anledning
meddelas att stycket icke är lämpligt för
ungdom under aderton år.» Detta fick inan veta
dag efter dag på Komediteaterns annonser
om Flamman av Hans Müller. Det är
kanske ej alltför djärvt att antaga, att detta
meddelande spelat in i att stycket gått
över hundra gånger i sträck. Såsom
deciderat fullvuxen gick jag emellertid dit och
fann pjäsen synnerligen förtjänstfull. Den
handlar om begärets brand, som brister ut,
den som oroade till och med Buddha,
åtminstone till en början, och som hos
somliga blir till den eld, som aldrig släckes.
Kinangozi berättar, att om en negerfästmö
av elfenbensstammen slår upp på egen hand,
har fästmannen rättighet att döda henne, »och
om en gift kvinna inleder ett förhållande
med en annan man, bindas de med ryggarna
ihop och begravas levande med huvudena
ovan jord». Det ebenholtssvarta
elfenbensfolket förefaller litet väl kärvt. »Det är ju
barbariskt», säger Sylvia. »Men moraliskt
riktigt», svarar den nästan förskräckande
etiske Kinangozi. Andra negerstammar lära
dock vara mildare, och endast i fall man
rör prinsessor knipsa de av ena örat. Även
bland oss vita har man kommit med
kompromisser på detta område.

»Flamman» spelar i Wien. Det är liksom
Wienluften skulle alstra en sorts taktfullhet
och finkänslighet, ej minst på ömtåliga
områden. Fallet blev genom att det spelar i
denna stad liksom ännu mera renodlat.
Anna råkar nämligen på bara hyggliga och
snälla människor, men det går galet ändå.

Då ridån går upp äro vi på en mindre
bordell, om ett så fint namn kan användas
för ett ställe, där det bara finns tre flickor.
En dag kom Anna hem och berättade, att
hon blivit kär, en oregelbundenhet som
värdinnan med den allra starkaste förtrytelse
noterade och karakteriserade som
»privat-hångel». Hon beklagas också av sin
medsyster, den snälla ungerskan Ilonka, som
förstår, att det bara skall bli det trassel

och tråk, som brukar följa med kärlek, i
synnerhet för en flicka i hennes ställning.
Och sannerligen har hon ej rätt, ty den
unge mannen och kompositören Ferdinand
—herr Semmy Friedmann var så kär, att
fast han fick veta, att han kastat sina ögon
och sitt hjärta på en prostituerad, ville han
ta henne hem och ordna förhållandet samt
berätta allt för sin mor—fru Lotten Olsson
och kanske gifta sig med Anna. Som jag
själv är litet åttiotaliskt lagd, genera mig
ej dylika skildringar ur livet, bara de äro
äkta. Det var vackert att se och höra
mamman, riktigt rart och fint tolkad av
fru Olsson, då hon talade vänligt med
Anna och just i den rätta tonen av milt
överseende, men med en fast känsla av
att Annas vackra föresatser aldrig skulle
kunna hålla sig. Anna led av detta och
blev ännu mera enerverad av att i varje kyss
av Ferdinand det låg, som hon sade, som
en ny förlåtelse. Hon berättar för sina
väninnor, som i hemlighet gjorde henne
ett besök, hur snälla alla voro och hur
svårt hon hade det i alla fall. Slutligen,
då Ferdinands symfoni skulle uppföras
och Anna ej fick vara med i salongen
— Ferdinand vågade endast promenera
med henne sedan det blivit mörkt •—, går
hon på egen hand till konsertsalen och blir
uttittad. I sin upphetsade stämning möter
hon en gammal beundrare, ger sig åt honom
och återvänder berusad. I känsla av sin
ställnings ohållbarhet, i omöjligheten att
behärska sina lidelser och föra ett ordnat
liv, i skammen att ha gjort detta fall
samtidigt med att hon visste sig bli moder
kastar hon sig ut genom fönstret.

Det var en mycket god scenprestation
den begåvade Linnea Hillberg gjorde av
Anna. Först och främst var typen på kornet,
ehuru kanske mera svensk än wiensk. Hon
hade en sorts naiv livskänsla, en äkta
förvåning över att hon var som hon var. Hon var
en enkel »flicka», som författaren tecknat
utan några sorts filosofiska funderingar om
samhällets orättvisor, och mig rörde hon
genom sin ursprunglighet och sina runda
förvånade ögon.

Jag var också särdeles belåten med
Ferdinand—herr Semmy Friedmann, som
hade något tafatt varmt och vänligt, någon
sorts tystlåten intensitet, någonting av »still
und bewegt» i rösten, som grep lyssnaren.
Ferdinand måtte ha ärvt sin röst av mo-

384

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free