Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strömberg
Anatole France. 1921.
näns egen Bön på Akropolis. Det
återfinnes, jämte andra tal av Anatole France
vid offentliga tillfällen, i samlingen Vers
les temps meilleurs — en symbolisk titel.
Redan med denna Bergeret-cykel, vars
aktuella samhällssatir som litterär
produkt icke förnekar sitt klassiska ursprung
i en Lukianos’ dialoger och hos de
miletiska berättarna, den medeltida
fabli-auns fäder, hade Anatole France trätt
ut ur sitt elfenbenstorn och indirekt
blandat sig i den politiska kampen för
dagen. Det var hans »affär Calas», och
den fick en direkt fortsättning, när han
i sitt griftetal över Zola tog upp dennes
fallna mantel som målsman för rättens
sak under Dreyfusfejden. Man har undrat
över detta öppna partitagande hos en
man, som förut i sina böcker aldrig
kunnat finna någonting rent svart eller
rent vitt. Anatole France har själv givit
svaret, med en hänvisning till Don
Quijote. Vilket förmodligen är uttytt:
det är en vis mans plikt att gå till strids
för en sak, som han vid ett givet
tillfälle håller för god och ädel, även om
det skulle visa sig vara en Dulcinea,
han kämpat för, och tomma
väderkvarnar, han kämpat mot. Han har mer än
en gång talat allvar med sin samtid
utan ironisk mask, senast i Stockholm
1921, då han tog sitt Nobelpris till
förevändning för att låta några ord av klok
besinning, av mänsklig tolerans, djärva
vid denna tidpunkt, då nationerna
alltjämt stodo i harnesk mot varandra,
genomdallra jordklotets telegrafnät. Det
fanns alltså en utsikt mot Stoas stränga
pelargång från Epikuri trädgård — om
man också kan misstänka, att den vackra
utsikten förblev huvudsaken i mästarens
egna ögon.
Det finns andra verk än de här
behandlade som skola föra Anatole Frances
namn till eftervärlden, men knappast v
något som så fulltonigt som dessa
uttrycker hans väsen. Det skulle då vara
den lilla filosofiska novellen Crainquebille,
historien om den fattige
grönsakshandlaren — hunden Riquet i mänsklig
upplaga —, som ofrivilligt fick statuera ett
monumentalt exempel på den lagfästade
rättvisans skröplighet och samtidigt
lämna ett ironiskt vittnesbörd om samma
blinda rättvisas nödvändighet för
samhällets bestånd. Man har anmärkt pii
handlingens osannolikhet, framhållande
att en ambulerande gatuförsäljare
svårligen kunnat driva sin kommers i femtio
år utan att flera gånger ha råkat i
konflikt med polisen, själv eller genom*
sina yrkesbröder, men det är nu en
gång den filosofiske berättarens
konstnärliga metod att renodla ett fall för att
därur draga de lärdomar han vill ha fram.
Samma anmärkning har riktats mot den
briljanta historiska novellistik, som rym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
