Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wladyslaw Reymont. Av Anton Karlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Karlgren
heliga sak, som hans författarskaps
objektivitet och tendensfrihet förmått en del
kritici att rikta emot honom. Så debuterar
han plötsligt i den historiskt patriotiska
genren. Men dä det nu gäller för honom
att teckna historiska bilder, som skola
fylla den dubbla uppgiften att fånga en
gången tids anda och tjänstgöra som
elektriserande patriotiskt
propagandamaterial, så kommer han i sin saknad
av såväl grundligare historisk bildning
som djupare patriotiskt patos svårt till
korta.
En novellsamling, »Från Chelmlandet»
har ännu sitt värde. Temat är ryssarnas
skräckregemente och
religionsförföljelser i den polska gränsprovinsen Chelm
i slutet av 1800-talet. Här, där
författaren mindre behövt stödja sig på
historiska studier än på friska intryck,
hämtade från Chelmlandet självt, som
ännu bevarar förföljelsetiden i friskt
minne, och där han dessutom rör sig i
den miljö han bäst behärskar, de
polska böndernas liv, låt vara ett liv under
högst exceptionella förhållanden, lyckas
han ge några rätt verkningsfulla bilder,
som om de också var för sig äro
skäligen obetydliga, dock samlade låta
läsaren ana tragediens hela ohygglighet,
bilder som dessutom, utan att
författaren särskilt behövt anstränga sig att
mätta dem med patriotisk indignation,
måste sätta polska patriotiska känslor i
svallning.
Fullständigt blir Reymonts
misslyckande, då han efter detta mindre
lärospån vill slå ett verkligt stort slag: då
han, för att inte vara sämre än
Sienkiewicz, Zeromski och de andra författarna
av stora nationella historiska romaner,
sträcker kölen till en väldig trilogi med
ämne hämtat från ett av de
betydelsefullaste momenten i Polens historia:
»Aret 1794». Första delen,
»Republikens sista riksdag», har till tema situa-
tionen i Polen omedelbart efter andra
delningen. Man ser å ena sidan landets
magnater, män utan heder och tro, som
nyss sålt sitt land åt fienderna, och den
polska societeten, som med Rysslands
mäktige ambassadör som medelpunkt
roar sig av hjärtans lust, å andra sidan
folkets breda massor, som »drunkna i
tårar och blod» och under några
patrioters ledning börja samla sig till
fosterlandets försvar. Andra delen »Nil
des-perandum» skildrar folkresningens
uppflammande än här, än där; i tredje delen
»Resningen», är rörelsen i full gång.
Inför denna den polska andans
uppvaknande och polska folkets
kraftutveckling i dödsfarans ögonblick skruvar
författaren upp sig till ett högstämt patos.
Men i själva verket får man av hans egen
framställning ett mycket kraftigt intryck
av att denna hänförelse är ganska
omotiverad. För att kunna upprätthålla
illusionen av den polska resningen som en
storartad, hjärtevärmande bragd skulle
Rey-mont varit tvungen att trolla bort de svåra
sociala missförhållanden, som från början
gjorde hela aktionen hopplös. Den
omutliga objektivitet, som alltid utmärker
författaren, har förbjudit honom att välja
den vägen. Men även fast han har
ögonen öppna för de nationella kräftskadorna
framhärdar han i att göra Polens sista
strid till ämne, inte för en tragedi, utan
för ett äreminne, och följden blir att
hans hymn låter skärande falsk. Man
får under läsningens lopp ett allt
kraftigare intryck av att Reymont av yttre
omständigheter tvingats att förhärliga
vad både han själv och läsaren inse vara
en högst bedrövlig historia, och det är
inte utan att man gripes av medlidande
med författaren. Intrycket förstärkes för
resten av slutsidorna i romanen, där
författaren med fruktansvärd osmak tar
på sig rollen som ren nationell agitator:
han ger där en överblick av Polens se-
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
