Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten L inder
verkar befriande och försonande. Skrattet
stannar i en grimas, och resignationen blir
icke trovärdig. Den innebär intet
jämviktstillstånd, och diktarens egen
otillfredsställelse med det vunna facit utlöser sig i
apostrofen till Drömmarena:
Hur smått blir allting, som fått ett svar,
det stora är det som står olöst kvar,
när tanken svindlande stannat.
Otillfredsställelsen vänder sig mot det
egna jaget, och som ett komplement till den
resignerade laisser aller-stämningen framstår
en bitter känsla av att ha svikit sig själv
och en ständigt vaken självrannsakan. I
tvenne dikter upptas dubbelgångarmotivet
med liknande syftning. I Domaren är det
de tysta stegen, som ständigt förfölja:
Ar det någon som jag lämnat
eller aldrig lyssnat till?
Stumma själ, vad har du ämnat
säga, säg mig vad du vill!
De som aldrig ha fått säga
ordet som de burit på,
och de liv, som fått, men fega
tegat med sitt ord ändå,
gå igen, fast glömskan höljer
alla gamla nederlag.
Vem är mannen, som förföljer
mig? Är mannen kanske jag?
Det är sällsamt, jag har fått en
domare till min lakej,
och han mäter mig med måtten
av en lag, vars ja och nej
aldrig tål en prutmån eller
vädjan till ett högre råd,
hur mitt stackars hjärta gnäller
och ger tappt och ber om nåd.
I Mötet blir det till en konfrontation
med hans tjuguåriga alter ego.
Men han stannade och såg blott
på mig, som jag tiggt en slant,
och i ryggens böjning låg blott
något hövligt obekant.
Jag blev vit, jag kände svedan
av de sår, som minnet ger,
och vi skildes tyst, och sedan
ha vi aldrig träffats mer.
Judas’ brott blir för honom, att han
svikit sig själv: »Hans dom är fälld. Han
har begått den synd, som ej förlätes.»
Man har dock intrycket av att
ynglingen i Den sovande staden knappast var
kallad till reformator. Han kapitulerar
alltför lätt. Tröttheten ligger honom redan i
förväg i blodet. Han hör till en annan
generation än den strindbergske Lycko-Per,
som ett par årtionden tidigare stod på
stadens torg. Det var även lätt att se, att
misantropien hos Marionetternas författare
bottnade djupare än i en ordinär ungdomlig
weltschmerz. Till en viss grad tedde den
sig som medfödd och oskiljaktig från hans
temperament.
Vi föddes gamla, och vår släkt
fick gråa hår i vaggan
heter det i Vårfrost. Den är »ett arv från
farfar eller farfarsfar» (Arv). Å andra sidan
har den även sugit näring ur miljön. Bo
Bergman är ett utpräglat storstadsbarn, och
han har i Marionetterna i ett par ypperliga
små strofer koncentrerat ali den
storstadsatmosfärens tristess, som så helt gått honom
i blodet. Han älskar
novemberdagens grå
förtvivlan och grändens fasa,
fabrikernas hjärtan, som bulta och slå,
och droskan, som rullar, och löven, som gå
i dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.
Han framstår i sin diktning som en
ömtålig individualist med en hudlös
känslighet för alla yttre tryck, som ibland erinrar
om Fröding (Visa ord). Blickens närsynta
skärpa gör honom predestinerad till att
upptäcka avigsidan och bristerna hos allt.
Han saknar förmågan att låta sig naivt
ryckas med, han kan aldrig blunda för
oskönheten och håligheten. De mänskliga
bruken och umgängesformerna utmana hans
satir. Han gisslar Den sista resans officiella
sorg (»Här åker sorgen i gala med
krusflor och vit rosett»). Han har en skärva av
trollspegeln i ögat; Middagefi antar till slut
groteskt fantastiska former:
Se käkarna hänga, och plumpa skämt
som paddor springa ur gapen.
För att komma att höra till »lyckans
kungar» måste man ha hårdare hud och
grövre sinnen. Det är ett slags nervös
sensibilitet, som gör livet till Mardröm och
Hetsjakt. Den kan tätna till ångest och det
finns i Marionetterna strofer, på vilkas
förtvivlade accent man ej kan misstaga sig.
Och jag har blossat och brunnit ner,
och jag har stigit igen, som man ser,
en låga, som lyfts i det sista.
Men nu är mörkret på väg att rå.
Se skuggorna flaxa och fladdra och slå
med svarta vingar i själens vrå,
där hon kämpar, min levnads gnista.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
