Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
sig med en känsla av värme och trevnad
till kung Ring, komfortabelt installerad i
en bra hög med murad botten. I Norrland
drömmer han om Lucullus,
körsbärsälska-ren, och bygger en Liviusperiod till hans
ära. Men i enlighet med vad de lärda
fastslagit, att varje ting skall bedömas efter
sin art, är denna attityd just den rätta —
för Bööks art. Fantaster, grubblare, helgon,
kanske till och med skalder, kunna ha rätt
att finna sig hemma i ödemarker och bland
myter; men en kritiker är hänvisad till att
leva och trivas bland människor och i nuet.
Thorsten Fogelqvist presenterar sig i
Från Söderköping till Rom som en skeptiker
som har tråkigt och som givit sig ut på
resa för att leta upp något att tro på och
för att undersöka om några gamla gudar
ännu finnas kvar:
Ju äldre man blir, ju mer syssla ens tankar med
Heraklits erfarenhet och Archimedes’ åtrå. Man ser
hur allt flyter och känner ett starkt behov efter fasta
punkter i tillvaron. Vilka de äro och vad de heta
betyder mindre.
Denna känsla av tristess och tomhet har
inte djupnat till någon tragik, utan det hela
hålles på kåseriets lugna plan. Det råder
ett oklart förhållande mellan författaren
och de ideal han granskar: kanske de
verkligen leva och duga något till och ha något
värde att skänka, — han vill helst hoppas
så, men han är synbarligen inte riktigt
säker. Han börjar med en tillbakablick över
en lång verksamhet som folkbildare och
resetalare. Det är en verksamhet som
medför två sorters fördelar, —- dels för
föreläsaren, som under sitt kringflackande så
småningom förvärvar sig en hart när
otrolig människokännedom, dels för folket, som
blir upplyst. Fogelqvist försöker tappert
entusiasmera sig själv och läsaren för dessa
nettoresultat; men det är liksom om
tonfallet hade en trött klang, som om en
faustisk suck smöge mellan de egna orden:
»Die Botschaft hör’ ich wohl, allein mir
fehlt der Glaube». Det är förmodligen
alltid svårt att inför sig själv rättfärdiga
sådana sociala funktioner, vilka som etisk
grundval förutsätta en ren och allomfattande
människokärlek och ett religiöst intresse
för det allmänna bästa och för utvecklingen.
Älskar man verkligen sin nästa så där i
största allmänhet? Intresserar man sig i
granden vidare för, om hon kan bibringas
ytterligare någon doktrin eller något slagord
att missförstå? — Nog av; från upplysning
och omsorg om folket vänder sig
författaren i nästa avdelning till hembygden och
barndomsminnena för att där finna ett mera
hållbart rotfäste. Det är en livaktig
skildring av Östergötland; men på något sätt
brinner inte entusiasmens heliga eld riktigt
klart, ingenting utkristalliseras till en
verklig bild; Heraklits förbannelse låder vid
denna framställning, allt flyter — kloster,
östgötapatroner och runstenar. Därpå följa
några interiörer från danska småstäder,
Roskilde, Aarhus och Kallundborg; det är
det bästa i boken, friskt och levande och
hållet i en kongenial ton. Elakheten i
förbigående mot ’det prydliga Hälsingborg,
som bara har en Kärna och resten skal’,
senteras förmodligen livligt på ort och ställe.
Men den förskräckliga malören — på tal
om Samsö — med Fritiof och Angantyr
(det fanns mer än en med det namnet)
och sjön Bolmen i Småland hade kanske
bort kunna undvikas.
Tout passe; 1’art robuste — seul a
1’éternité: trött på idéer och
småborgerlighet blir författaren därefter en pilgrim bland
italienska kyrkor och renässansmästare.
Trogen uråldriga traditioner förgrymmas han
där över enfaldiga turister, över deras
utseende, deras uppträdande, deras strövande
i flock och farnöte; och ändå är det
hyggliga amerikanska eller ibland till och med
danska medmänniskor som äro ute för att
efter bästa förstånd bli bildade och
upplysta. Den ensamme har alltid ett stort
och orättvist övertag vid sådan kritik; alla
människor se idiotiska ut och bete sig
löjligt, i flock. Utan tvivel skulle en ensam
amerikan, som betraktade en
förbivandrande hord av något hundratal europeiska
författare, eller till och med
litteraturkritiker, inte tveka att karakterisera dem som
’an awfully stupid lot’. — Utom
konstintryck och folklivsskisser rymmer denna
italienska avdelning en god skildring av
Mussolini och en mindre god av den heliga
Katarina av Siena. Hennes extatiska
religiositet skildras med ett lätt generat
tonfall — brudmystiken, stigmatiseringen,
själv-plågandet och järnkedjorna:
Men om man med en viss motvilja vänder sig bort
från den stigmatiserade nunnan, som går med
järnkedja om höfterna, piskar sig och beder dygnet
om, så ser man med andra ögon på den behjärtade
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
